Men tycker det i alla fall. Men det pratas allt mer om nej, usch och förbud. Plötsligt – efter nästan femton år – är internet en realitet att räkna med, och sociala medier en explosiv konsekvens.

Makten kring företagsinformationen har alltid legat hos ledningen och deras information- och marknadsmänniskor. Journalisterna har sällan brytt sig om andra företag än börsbolag och riktigt stora arbetsgivare. Och bara riktigt stygga företag hamnar i fokus hos Janne Josefsson och Sverker Olofsson.

Men nu kan ju vem som helst skriva vad som helst på internet om ett företag och dess produkter! Hitta undangömda och obehagliga fakta och visa upp dem i ljuset. Snabbt. Enkelt. Och otroligt slagkraftigt eftersom sökmotorer föredrar bloggar och forum framför statiska och sällan uppdaterade företagssajter.
 
Det är då strutsstrategin dammas av. Den är enkel: “Vi behöver inte göra någonting. Det är ändå ingen som läser sånt där.” Det är helt rätt. Det är få kommunikatörer, informatörer och vd:ar som läser bloggar, forum och är aktiva på sociala nätverk.

Eftersom strutsföretag inte har någon bevakning på vad som sägs på internet är strategin fantastiskt framgångsrik – internt.
Utanför företagets väggar är verkligheten en annan. Ingen kan längre kontrollera informationen. Bara kontrollera att man har en så bra närvaro och ger ett så bra intryck i så många kanaler som möjligt. Och det gör man inte genom nej, usch och fy.

Det gör man genom att ha städat i sin garderob så att man vågar vara transparent, generös och tillgänglig. För även om du väljer att leka struts, så tjattrar andra – och det sprider sig som rena fågelinfluensan.