"Nästa talare behöver ingen presentation", säger kvällens arrangör. Upp på scenen kliver Alexander Bard. Vi befinner oss på Hotell Anglais i Stockholm. Åhörarna består av ett 60-tal webbentreprenörer med ölflaskor i händerna.

Alexander Bard ägnar sina tio minuter på New Tech Discussion till att prata om hur han med sitt folkpartiknutna nätverk Liberati – som han startat tillsammans med Camilla Lindberg (FP) – försöker förnya politiken, och använda nätet till sin hjälp. Förhoppningen är att locka trendkänsliga storstadsungdomar att engagera sig politiskt.

– Vad är det på internet som funkar? frågar Alexander Bard publiken.

– Det som funkar är det som är stringent, ideologiskt, vågar vara komplicerat och vågar vara exakt vad det ska vara. Om man inte bygger trovärdighet i internetsamhället är man körd, fortsätter han.

– Jag vet inte om Liberati kommer att lyckas förändra Folkpartiet. Däremot vet jag att modellen kommer att lyckas. Risken är att om partierna slår dövörat till och inte lyssnar på de demokratiska rörelserna på internet, då kommer det att bli fler partier som Piratpartiet.

Vi backar bandet. För om det är någonting Alexander Bard behöver är det en presentation. Själv har han sagt sig personifiera lyckad damp, och menar att intensitet har intresserat honom ända sedan han var en uttråkad medelklassunge i Motala.

Den här kvällen kommer han till exempel att agera teknologifilosof i BBC-programmet Newsnight som är i Sverige för att göra ett inslag om piratrörelsen (som är naiva och idioter, enligt Bard). En vecka senare får han som BWO-medlem kommentera Michael Jacksons död (och beskriver den framlidne som överskattad). Några dagar därpå kommer han att göra utspel om prostitution under Almedalsveckan. Hela tiden håller han i egenskap av zoroastrier koll på läget i Iran.

På meritlistan står även: travhästuppfödare, satanistledare, psykoanalytiker, författare, producent, elevrådsordförande, fia med knuff-vm-samordnare och listmaster för den ökända Elitlistan. ”Vem är han?,” kan man undra.

Men kanske är det intressantare att reda ut hur han får bollarna att hänga kvar i luften.

– Nyckeln till att göra mycket saker är att ha mycket bra folk att outsourca till. Jag är mycket noga med vilka jag ska jobba med. När jag bestämde mig för Martin Rolinski som sångare i BWO testade jag 35 personer under ett års tid. Det fungerar vad man än sysslar med. Böcker ska skrivas fort, men researchen ska ta lång tid.

Vad är du för typ av ledare?

– Jag delegerar fort, så fort det bara går. Jag vill ha starka människor i min omgivning så de kan ta egna beslut. Jag är bra på att ge folk ansvar och förtroende. ”Nu får du göra det här, det här är din budget, om tre veckor ska du vara klar.” Sedan går jag iväg. Jag litar på folk helt enkelt.

Själv har Alexander Bard 1 605 vänner på Facebook – samtliga är personer han anser sig känna. Ett nätverk som är viktigt att hålla ihop. Under stressiga perioder outsourcar han även den sysslan.

– För några månader sedan slog BWO igenom i Japan. Då satt jag framför webbkameror och svarade på tusentals olika frågor från olika japanska tonårstidningar. Om det var något jag inte gjorde under den perioden var det att sitta på Facebook. Tvärtom hade jag en person som satt där och plockade bort de 70 personer om dagen som försökte att adda mig utan att känna mig.

Hur ser din kalender ut?

– Jag är inte så noga med att vara hightech med allting. Jag har till exempel droppat Blackberry och Iphone. Det bara irriterar mig. Det går till exempel inte att låsa in sig åtta timmar i en studio och göra musik och samtidigt ha Blackberryn påkopplad. Det är samma sak med mejl. Mobilen har jag avstängd långa perioder. Och kalendern har jag till exempel både skrivet på papper – i en fickkalender – och på datorn.

Vad använder du då?

– Jag använder inget specialprogram. Jag bara skriver ner i ett dokument. 13 juli, och så skriver jag vad jag ska göra. Hur svårt är det? Man behöver inget jävla program.

Som teknikfilosof har Alexander Bard fått internationell uppmärksamhet. I synnerhet har framtidsvisionen ”Nätokraterna” – skriven ihop med Jan Söderqvist – blivit omtalad. Verket gavs ut 2000 och bygger på en föreläsningsserie han höll på Handelshögskolan i Stockholm i slutet av 1990-talet.

Boken har översatts till 14 språk och beskriver upplevelsetörst, internetrevolution och ett framväxande nätverkssamhälle där eliten utgörs av de som bäst förstår sig på de nya verktygen. ”Det globala imperiet” släpptes tre år senare. Trilogin blev fullständig med ”Kroppsmaskinerna”, som utkom i våras.

– Det finns i det här en ovilja att förstå baksidorna med ny teknologi. Jag har alltid sett den som förändring. Men jag ser den inte som förbättring. Som om livet skulle bli bättre för att vi har nya apparater. Det tror jag inte på ett dugg.

– Jag och Jan Söderqvist skrev en stor artikel i Aftonbladet som handlade om att antalet ungdomar som söker sig till psykakuten har fyrdubblats på tio år. Det finns ett direkt samband mellan ökningen och den tekniska utvecklingen. Just de länder som ligger i framkant teknologiskt har också fått de största problemen med psykiatrin. Vi har helt enkelt inte lärt oss hantera de här instrumenten än.

Några som är särskilt dåliga på att hantera tekniken är företag, tycker han:

– Det är vansinne när chefer i näringslivet startar Facebookgrupper för sina företag och tvingar de anställda att gå med. Sociala medier har ingenting att göra med näringsliv och arbete. Det är två skilda världar för människor. Inte skulle du drömma om att dyka upp på midsommarafton oannonserat hos dina anställda när de sitter och äter sill och dricker nubbe?

Hur ser du på att företag skapar Twitter-konton?

– De förstår inte vad sociala medier är. Det är min första reaktion. Men självklart ska företag använda internet på massa olika sätt. Man ska använda sociala medier, men inte på det sätt de tror.

Så, hur ska det göras?

– Internet är det största som hänt mänskligheten de senaste 500 åren. Det är inte en teknologi efter tidningar, radio, tv och böcker. Den är radikalt annorlunda. När väl människor vant sig vid interaktiv kommunikation vill de inte längre ha envägskommunikation.

– Vi accepterar inte längre att företag prackar på oss sin reklam. För vi är interaktiva i vårt samhälle i dag, vi är med och påverkar hur vi konsumerar. Om du driver ett företag kan du inte involvera dina potentiella kunder om du inte gör om dem från kunder till klienter. De ska vara medspelare i ditt spel. Om de inte är medspelare kommer de att ruttna på dig och dra därifrån.

Från Alexander Bard får man svar. De är kategoriska och helst provocerande. När han blir ombedd att nämna en framgångsrik ledare väljer han Vladimir Lenin. När han diskuterar upphovsrätten kallar han den en larvig löjlig pissfråga i en stor ocean. När han pratar om brott på nätet resonerar han kring hur narkotikahanteringen ska avkriminaliseras.

Efter en omtumlande timme är intervjutiden över. Vi reser oss, skakar hand. Alexander Bard börjar gå i riktning mot Stureplan. Plötsligt kommer han på något.

– Hinner du så kan du mejla mig det här samtalet i citatform, säger han, innan han ångrar sig och flinar.

– Eller förresten, jag litar på dig. Du är så noggrann. Jag outsourcar det.

Fakta

  1. Ta god tid på dig att planera. Var noga med vilka du jobbar med. Då kan du jobba fort när du sätter igång.
  2. Kreativitet är avgörande för att få kvalitet. Men kreativitet bör helst äga rum inom tydliga gränser. Då lyckas du bättre.
  3. Outsourca. Lämna ifrån dig jobb till andra människor. Folk måste få förtroende att göra sin grej så som de vill göra den.
  4. Droppa ditt ego. Ditt eget jag är inte intressant. Det intressanta är resultatet av ert arbete.
  5. Lär dig skillnaden mellan nätokratiskt och konsumtärt tänkande.

--------------------------------------------------------------------------------------

  • Ålder: 48 år
  • Bor: På Södermalm i Stockholm
  • Aktuell: Ständigt. I webbkretsar framförallt med boken Kroppsmaskinerna (Hydra förlag) som skrivits tillsammans med Jan Söderqvist, den sista delen i trilogin som började med Nätokraterna.