Statsministerns pressekreterare tänkte nog inte att en liten Facebook-uppdatering skulle komma att kosta honom jobbet. Men kort efter att Edward Unsgaards ord om hur en rysk städerska torkade bajs i hans trappuppgång på en söndag dragits runt några varv i mediekvarnarna, kom nyheten att Fredrik Reinfeldts pressekreterare numera skulle jobba som politiskt sakkunnig hos migrationsminister Tobias Billström. Degraderad alltså, för en statusuppdatering.

Oavsett hur man vill tolka Unsgaards Facebook-citat (se faktaruta) så är det uppenbart att han uttryckt sig på ett sätt som han aldrig skulle drömma om i sin yrkesroll som presstalesman för Moderaterna. Så varför gjorde han det? Antagligen för att han medvetet eller omedvetet betraktade Facebook som ett informellt sammanhang. Ett sammanhang där saker som sägs inte hamnar i medierna.

Hur kan en professionell person, som borde veta bättre än de flesta att det en politiker säger eller gör kommer fram på olika sätt, vara så oförsiktig? För även om Unsgaards Facebook-vänner inte skulle skvallra så kan ju välkommenterade trådar även synas för vänners vänner. Och då ökar antalet potentiella åskådare, och skvallrare, direkt exponentiellt.

Svaret är väl att trots att Unsgaard är en professionell kommunikatör så är Facebook ett så pass nytt och ett så pass annorlunda kommunikationssätt att han inte fullt ut lärt sig hur det funkar.

Det är han knappast ensam om. Vi är alla färskingar när det kommer till Facebook och Twitter och andra sociala medier. Och hur vi hanterar vår egen och andras information skiljer sig från användare till användare. Det råder onekligen ett slags social vilda västern på webben.

Det har gått snabbt. På bara ett par år har vi plötsligt fått mängder av politiker och företagsledare på Facebook och Twitter, chefredaktörer på våra största kvällstidningar vädrar publicistiska beslut i sociala medier och flera professionella twittrare jobbar på SJ.

Transparensen har ryckt fram med stormsteg både på det personliga och professionella planet. Många flitiga sociala medier-användare lever efter devisen att mest transparent vinner. Och det finns en stark trend som pekar åt det hållet både inom myndigheter och företagsvärlden.

Även många nystartade webbtjänster satsar på att transparensen ska öka och att vi ska vilja dela med oss av allt mer. Tjänsten Blippy med sin slogan "What are your friends buying?" är ett tydligt exempel på det. Blippy loggar det du köper med ditt kreditkort och visar det sedan för dina vänner. En tjänst som öppnar en av våra mest vardagshemliga sfärer – privatekonomin.

Men hur väl förberedda är vi för konsekvenserna av den här utvecklingen? Har vi verkligen tänkt igenom det här? Eller är vi på väg mot ett bakslag för öppenheten? Blir kanske 2010 året då transparensen får sig en knäck?

Edward Unsgard lär ju i alla fall tänka både en och två gånger innan han uppdaterar sin Facebook-status framöver. Och han är långt ifrån ensam om att nyligen ha stött på problem i sin hantering av de sociala medierna.

Ta bara som exempel ståhejet som fick smeknamnet Brunsås-gate, alternativt Björn af Kleen-gate, och briserade i kvällstidningar och kulturkretsar tidigare i år. Kulturjournalisten Björn af Kleen skrev en artikel i Expressen där han citerade vad några journalistkollegor skrivit på Facebook om premiäravsnittet av SVT-serien Landet Brunsås.

Det skulle han inte ha gjort. I alla fall inte enligt dem som blev citerade. Det som sägs på Facebook sägs i förtroende och ska stanna på Facebook, tyckte de citerade kulturjournalisterna Anna Hellsten, Annina Rabe och Isobel Hadley-Kamptz. Det ska åtminstone inte hamna i en kvällstidning.

Björn af Kleen skrev till sitt försvar att det inte borde vara någon skillnad mellan en politiker som Edward Unsgaard och journalister. Journalistkollegorna, liksom pressekreteraren, får väl stå för vad de skrivit, tyckte Björn af Kleen. Flera andra bloggare och journalister hängde på och vädrade sina åsikter till stöd för olika sidor i frågan. Newsmills chefredaktör Leo Lagercrantz sammanfattade så här i ett blogginlägg:

"Är fortfarande lite chockad över cyberhatet mot Björn af Kleen efter att han röjt några statusuppdateringar. Eller så har af Kleens kritiker rätt: man ska kunna känna sig trygg med att det som sägs i den sociala mediesfären stannar där. Efter Unsgaard-affären kommer nog i alla fall jag fortsätta vara en blyg tapetlus på Fejan, som med stor spänning följer vad mina vänner företar sig men själv inte säger pip."

Ett annat färskt exempel är när Chris Anderson, som anordnar den prestigefyllda konferensen TED i Kalifornien twittrade om att han tyckte komikern Sarah Silvermans framträdande på årets upplaga av TED var hemskt.

Naturligtvis tyckte både Sarah Silverman och många andra att det var lite oproffsigt av Chris Anderson som faktiskt själv bjudit in den amerikanska stjärnkomikern. Visst rabalder uppstod och Chris Anderson raderade sitt elaka inlägg.

Det är nog många som tycker att Chris Anderson gick lite för långt i sin öppenhet (särskilt som han senare ångrade sig och tog bort sin tweet). Och kanske gäller det generellt att i vår strävan efter, och experimenterande med ökad öppenhet har vi nått en punkt när vi får fundera på hur vi ska använda den. Vilken slags öppenhet vill vi ha?

Att vara transparent med allt hela tiden är ju varken möjligt eller särskilt eftersträvansvärt. Precis som i alla mellanmänskliga relationer finns det mycket att vinna på att inte berätta allt man tycker eller gör i de sociala medierna. Det är något vi lär oss redan som barn. Någon som reser sig från middagsbordet och högt proklamerar sitt exakta ärende på toaletten, för att sedan vid återkomsten berätta i detalj hur förloppet avlöpte är inte särskilt kul sällskap.

Den som däremot bjuder öppet på väl valda detaljer eller berättelser från sitt eget liv och gärna lyssnar på andra uppfattas som riktigt gott sällskap. Men i de nya kommunikationssätten – som sociala medier – har vi inte drillats sedan tidig ålder. Där är vi på ett sätt alla barn.

Och det är väl inte så konstigt att det uppstår en hel del förvirrande situationer. Det är ju om man bryter ner det i småbitar en väldigt avancerad uppgift att navigera framgångsrikt i alla sociala sammanhang. Och ett medium som Facebook är betydligt mer komplext i sitt sociala mönster än en middagsbjudning.
Därför är det förstås naturligt att många stannar upp och funderar kring hur vi egentligen ska hantera möjligheterna att dela med oss av allt hela tiden.

Juridikprofessorn och upphovsrättsvisionären Lawrence Lessig, som jobbat mycket för en ökad transparens och öppenhet, bland annat genom organisationen Sunlight Foundation, skrev förra året texten "Against transparency" (The New Republic, oktober 2009).

Där oroar han sig, i ett strikt amerikanskt politiskt perspektiv förvisso, för att ökad transparens inom politiken, istället för till bättre förståelse, skulle leda till förvirring och konspiratoriska felslut när stora datamängder förlorar sin kontext.

Lessig ifrågasätter massans vishet och förmåga att hantera enorma mängder data på ett ansvarsfullt sätt. Och även om Lessig talar om amerikansk politik är det intressant att just en person med hans bakgrund ifrågasätter huruvida transparens i sig enbart är bra. Förespråkarna för ökad transparens på webben hamnar ofta i läget att mer transparens alltid är bra.

Liknande tankar förde sociala medier-experten Brit Stakston på svenska kommunikationsbyrån JMW fram i ett blogginlägg för ungefär ett år sedan där hon menar att transparens också innebär ett ansvar att kommunicera på ett sätt som passar ens roll. Hon tar Aftonbladets chefredaktör Jan Helins, i Brit Stakstons tycke väl lättvindiga, twittrande om publicistiska beslut som exempel.

Brit Stakston tycker att Jan Helins twittrande i sig är bra men frågar sig om det är så lyckat om det framstår som om chefredaktören med snackig jargong ber utomstående om hjälp med känsliga publicistiska avvägningar.

Flera personer ifrågasätter hennes ståndpunkt. Inte minst utifrån det faktum att hon själv ofta förespråkat ökad transparens. Brit Stakston skriver då bland annat att sociala medier är "alldeles för viktiga för att vi ska fastna i dogmatiskt tänkande runt transparens eller inte transparens. För precis som i övriga livet så är det alltid en balansgång mellan att vilja dela så mycket som möjligt och att behöva skydda vissa delar."

Det står tydligt att vi lär få se fler liknande diskussioner under resten av året. När de sociala medierna får fäste i alla delar av samhället blir vi så illa tvungna att, likt miljontals labbråttor, tillsammans testa var gränserna för öppenheten egentligen går.

Fakta

Edward Unsgaard, föräldraledig pressekreterare hos statsministern och riksdagskandidat för Moderaterna, skriver på Facebook i början av januari 2010:

"Tycker invandrare och invandrarföretagare är ­otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade ­trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett ­fantastiskt jobb!"

Inlägget väcker starka känslor och blir föremål för flera nyhetsartiklar i morgon- och kvällstidningar. Till Svenska Dagbladet sa Edward Unsgaard bland annat så här om uppståndelsen.

"Jag får nog vara noggrannare framöver. Jag kanske får tänka igenom hur man kan vantolkas. Den läxan får jag ta med mig."

Några veckor senare kommer nyheten att Edward Unsgaard byter jobb efter sin pappaledighet. Han ska nu bli politiskt sakkunnig hos migrationsminister Tobias Billström.
__________________________________________________

Chris Anderson, som ligger bakom elitkonferensen TED i Kalifornien skriver på Twitter under komikern Sarah Silvermans framträdande (där hon bland annat flera gånger använder ordet efterbliven/retarded):

"I know I shouldn´t say this about one of my own speakers, but I thought Sarah Silverman was god-awful ..."

Många utomstående undrade vad Chris Anderson egentligen hade förväntat sig av den ständigt provocerande och frispråkiga Sarah Silverman, som enligt uppgift gjorde ungefär det hon vanligtvis gör. Sarah Silverman svarade med att förolämpa Chris Anderson på Twitter. Bråket fick stor uppmärksamhet i medier och bloggar.
__________________________________________________

Kulturjournalisten Björn af Kleen citerade i en artikel i Expressen vad några av hans journalistkollegor skrivit på Facebook om premiäravsnittet av tv-serien Landet Brunsås. Nedan är ett utdrag ur artikeln där Facebook-kommentarerna citerades:

"Sydsvenskans matintresserade kulturskribent Anna Hellsten uppviglar till ”mediapenisraseri” på grund av programserien, Annina Rabes ”hat till Landet Brunsås är redan så våldsamt att det inte finns några gränser” och Isobel Hadley-Kamptz ”skämtar inte” när hon ”säger att det här programmet (har bara sett första avsnittet) är något av det vidrigaste jag sett på länge”."

De citerade kulturjournalisterna Anna Hellsten, Annina Rabe och Isobel Hadley-Kamptz gillade inte tilltaget. Deras ilska blev grogrunden till en debatt om hur man egentligen får använda det folk skriver på Facebook och som fördes såväl i sociala medier som på kvällstidningarnas kultursidor.