Det finns en välkänd seriestrip, publicerad i The New Yorker 1993, där bildrutan föreställer en hund som sitter på en stol framför en dator och skriver. Hunden vid datorn talar till en annan hund som sitter på golvet. Texten till bilden lyder ”On the Internet, nobody knows you are a dog”.

Serierutan var fram till 2011 den mest återpublicerade av alla tidningens karaktäristiska seriestrippar. Antagligen just därför att den så väl beskriver känslan som fanns hos många människor när nätet först slog igenom bland vanligt folk. Den kittlande känslan av att på internet kunde du bli vem som helst, fri från din gamla fysiska identitet – och ingen kunde säga emot.

Idag, tio år senare, är den känslan hos många av oss förbytt mot raka motsatsen. Internet vet mycket väl om du är en hund. Och inte bara det. Internet vet var du bor, vilken hundmat du äter, var du handlar den och hur ofta du söker efter, säg, diamantbeströdda koppel, matskålar i guld eller andra böjelser.

Aaron Brown är ingen hund. Han är en 29 årig man med brunt ostyrigt hår, kort mustasch och skägg. Han är student vid University of Toledo och kör en Toyota Corolla med ett körkort utfärdat i Ohio. Han är också en certifierad medlem av Apache-stammen Lipan Apache Tribe i Texas. Han har ett Twitter-konto men twittrar oregelbundet och utan någon tydlig inriktning. Både hans för - och efternamn finns med bland de femtio vanligaste namnen hos amerikaner. Och det är ingen slump. Aaron Brown är nämligen inte är en verklig person. Men det är det ingen på internet som vet. I alla fall var det så tills för några veckor sedan. Det var först då som den amerikanska konstnären Curtis Wallen berättade för tidningen Fast Company om projektet Aaron Brown. Att personen med namnet Aaron Brown är resultatet av ett halvårs avancerade strategier för att förbli anonym på internet.

Idén till konstverket ”In God We Trust, All Others We Monitor: The Story of Aaron Brown” föddes hos Curtis Wallen för något år sedan när lagförslagen Sopa och senare Cispa diskuterades för fullt.

– Jag blev väldigt intresserad av mängden övervakning och spårning som pågick och började göra research. Det började med research kring hur företag spårar vårt beteende, och sedan insikten att med stor sannolikhet så har nationalstater, och USA i synnerhet, tillgång till den här datan, säger Curtis Wallen till Internetworld.

I den vevan började Curtis Wallen själv experimentera med vad som krävs för att undvika att bli spårad på nätet.

– Jag installerade ett webbläsartilläg som heter DoNotTrackMe som upplyste mig om att jag under en dag utsattes för 1005 stycken spårningsförsök från över 100 företag.

Curtis Wallen gick vidare med att försöka tacka nej till att bli spårad genom olika så kallade opt-out-tjänster, internets motsvarighet till det svenska Nix-registret, men insåg att det fungerade dåligt. Olika aktörer har till exempel olika definitioner av vad det innebär att tacka nej till spårning i marknadsföringssyfte.

– Det blev tydligt att försöka undvika att bli spårad på nätet var nära nog omöjligt. För att göra det krävs att man stänger av javascript i sin webbläsare vilket i princip gör internet oanvändbart. Dessutom behövs en massa tillägg till webbläsaren och att man håller reda på allt för många opt-out-förfrågningar.

Sedan tidigare kände Curtis Wallen till webbläsaren Tor som skapats för att kunna surfa anonymt och han började testa hur Tor kunde skydda honom mot datainsamling.

– Att surfa genom Tor, eller ännu bättre genom att använda Tail OS , ger användaren ett ganska bra skydd mot spårning. Men det går sakta och är krångligt. Så det är ingen egentlig lösning. Det skulle vara opraktiskt för alla att börja använda Tor. Och även om Tor kan ge anonymitet rent tekniskt så försvinner det så fort någon loggar in på till exempel Facebook eller sin epost. Då börjar spårningen igen.

Och det var där som Curtis Wallens projekt fick en ny inriktning. Kanske var det bästa sättet att undvika att få sin data insamlad att låtsas vara någon annan?

– Jag insåg att när jag använde Tor så undvek jag aktivt att göra sådant som skulle avslöja vem jag var. Och då började jag fundera över den här tvådelningen som sker med i princip allas identiteter. Dels finns Curtis Wallen, min person i verkliga livet, och dels finns den Curtis Wallen som skapats på nätet utifrån datainsamling och analys av olika aktörer. De är separata men också väldigt enkelt sammankopplade för den med rätt information. Alla skapar vi dessa olika identiteter. Och då började jag fundera på om det skulle gå att skapa en helt ny person, inte bara online utan även offline.