På Internetworlds gästblogg Loggenbloggen bjuder vi in spännande webbföretag för att skriva om sin vardag, verksamhet och vision. Först ut är Josefine Wahlberg, grundare av samtalsappen Jiddr


Förr eller senare befinner man sig i ett läge då det är dags att utöka teamet. För ett par månader sedan kom jag dit. Jiddr behövde personal.

Personligen är jag sådan att jag gärna vill att befintliga system i samhället ska fungera. Därför gjorde jag något tokigt! Jag vände mig till Arbetsförmedlingen.

Glad i hågen skrev jag till mitt lokalkontor i Tyresö och sa att vi gärna ville anställa en ung person. Då vi vänder oss mot ungdomar och många unga har svårt att komma in på arbetsmarknaden såg vi också detta som en möjlighet att bidra till något bra. Vi hade inga större krav på erfarenhet eller utbildning, men krävde datorvana och att man kan komma i tid.

När jag efter en månad inte fått något svar skrev jag igen och upprepade samma sak. Jag fick fortfarande inget svar så jag försökte ringa, men det var ingen som svarade. Jag skrev ytterligare ett mejl men samma sak, inget svar.

Till sist var jag så irriterad att jag helt enkelt åkte dit, slog näven i bordet och krävde att få träffa någon som kunde hjälpa mig. Jag fick då en tid och ombads återkomma två veckor senare. Jag berättade vad vi hade för behov och fick till svar att de skulle göra en kallelse, så att vi kunde komma tillbaka och träffa några av de 365 arbetssökande ungdomar vi hade i kommunen.

Dagen D kommer. En timme innan vårt möte mejlar förmedlaren och säger att de tyvärr inte hunnit få ihop några ungdomar, så vi var tvungna att skjuta på mötet.

För att tala klarspråk. Vi är alltså en prisbelönt startup som jobbar med webben och mobilappar - rimligen en ganska attraktiv bransch för en ung person att ta sina första steg i. Vi har tydligt sagt till Arbetsförmedlingen att vi är intresserade av att anställa. I kommunen finns, enligt deras egna siffror, 365 arbetssökande unga.

På sex veckor lyckades de ordna fram exakt noll sökande.

Men vad F-N!!!!

Det slutade med att vi fick komma till ett av Arbetsförmedlingens veckomöten. Där möttes vi av några trötta, oförberedda unga personer som inte hade fått någon information om att vi skulle dyka upp eller vilka vi var.

Resultatet blev ändå en (väldigt bra) praktikant som sen tyvärr började plugga.

Man undrar också lite när man ska fylla i papper hos Arbetsförmedlingen och de måste skickas via post. Ja ni vet sån där när man ska köpa frimärken att sätta på kuvert och sen lägga i en brevlåda. På blanketterna ombeds man fylla i faxnummer men inte mejladress.

Nåväl, frustrerad tog jag kontakt med Arbetsförmedlingens huvudkontor i Stockholm och berättade om vår erfarenhet. De blev naturligtvis väldigt upprörda och lovade att hjälpa till. I första hand skulle vi då få hjälp att hitta praktikanter, och de skulle kontakta alla Arbetsförmedlingar runt Stockholm för att hitta bra kandidater åt oss.

Det var nu fem månader sen. Jag har fortfarande inte hört ett ljud.

En sak har jag lärt mig av cirkusen. Nästa gång jag behöver rekrytera vänder jag mig någon annanstans än till Arbetsförmedlingen.