Vad gjorde då resan så fantastisk? Var det att jag för första gången efter många kämpiga år med blöjbarn och heltidsjobb fick tillbringa tid tillsammans med min man, på tu man hand? Absolut. Var det att de allra nordligaste fjällen är vidunderligt vackra och fyller en med ett inre lugn som är svårt att känna någon annanstans? Ja, det också. Men det allra bästa var ändå den totala avsaknaden av mobiltäckning. Att för en gångs skull vara här och nu och prata med min man. Det har jag, för att hårdra det, inte riktigt gjort sedan jag köpte min första Iphone.

Paulina Modlitba Söderlund
Paulina Modlitba Söderlund är moderator och programredaktör på Webbdagarna.


Ni som har läst mina tidigare krönikor vet att jag har omfamnat det uppkopplade livet och är rätt nöjd så. Men när bussen mot Kebnekaise lämnade Kiruna station och mobiltäckningen försvann kände jag plötsligt en inre frid över att inte ha något val. Nu är det som det är och täckningen kommer inte tillbaka vad jag än gör. En känsla jag sällan känner.

Läs mer: Vi satte 50/50 som mål. Ni kan aldrig ana vad som hände sedan ...

Jag skulle ljuga om jag påstod att det uppkopplade livet är helt okomplicerat. När min treåring häromdagen stolt och glad kom med min mobil till mig eftersom han tänkte att jag måste sakna den insåg jag att det här med att vara ständigt uppkopplad faktiskt kan vara rätt komplicerat. Och att det är ett ämne som berör råder det ingen tvekan om. Det har skrivits otaliga krönikor på temat, nu senast av journalisten Emanuel Karlsten som resonerar läs- och tänkvärt kring hur vi gör skillnad på skärmar och andra aktiviteter och kring frånvaron av moderna ”pappa Åbergs” i nutida barnlitteratur; föräldrar som utan ”much ado” sitter framför mobilen eller datorn då och då. Debatten kring barn och ”begränsad skärmtid” är så klart en annan sida av samma mynt.

Det finns onekligen ett omotiverat starkt stigma och ett dåligt samvete kopplade till våra skärmar och tekniska prylar som inte återfinns någon annanstans. Den goda egentiden versus den onda. Vi känner skuld och den skulden projicerar vi både på oss själva och på andra.

Det är enkelt att testa i realtid: Har du barn eller en sambo - växla mellan att sitta med din Iphone och en tidning/bok i samma rum som de och se vilken aktivitet som ger dig sämst samvete. Funkar varje gång.

Är det då egentligen själva frånvaron/närvaron och tillsammanstiden vi oroas över eller är det något annat? Är det inte egentligen någon slags svartsjuka; en ilska över att bli bortprioriterad? Det förklarar inte allt, men en hel del. För till skillnad från böcker och tidningar utgör uppkopplade prylar en plattform för socialt umgänge med andra och andra ”roliga saker”. Plötsligt uppstår en mer påtaglig konkurrens om vår uppmärksamhet.

Läs mer: Därför måste du alltid vara redo att hantera en kris

Kontexten spelar så klart också in. ”Telefonen är bara störande där en bok också skulle vara det”, svarar en kompis när jag frågar henne hur hon känner inför skärmtid och socialt umgänge. Ändå är vi långt mer liberala med telefonen och plockar upp den under parmiddagen, i biosalongen, under lektionen, i kassan. Så fort dötid uppstår. Situationer som de flesta av oss aldrig skulle plocka upp en bok eller tidning i. ”Jag irriterar mig på att det är lite för enkelt; vi plockar upp telefonen istället för att ta initiativ till något annat.", säger en annan kompis och jag känner igen känslan.

Jag skulle ljuga om jag påstod att det uppkopplade livet är helt okomplicerat. Det kräver att vi - inte helt friktionsfritt - formar nya förhållningssätt; till oss själva, till dem vi lever och umgås med, till vår samvaro och tillvaro i stort.

Den nyfikna läsaren kanske undrar om jag har lärt mig något sedan min semester i obönhörlig radioskugga? Om jag på något sätt förändrat mitt beteende? Inte alls. Så fort vi anlade Kiruna bussstation och mobiltäckningen kom tillbaka började jag surfa på min Iphone igen och har inte slutat sedan dess. När jag beklagade mig inför min man - jag sa något i stil med: ”Vi hade det ju så mysigt i fjällen; nu sitter vi här med våra skärmar igen. Vad hände?!” - svarade han med glimten i ögat: ”Den dagen du är lika rolig som allt jag kan komma åt via min Iphone lägger jag ner den.” Han skämtade, men samtidigt vet både han och jag att han har rätt. Och att jag känner likadant (Lisa Bjärbo är inne på samma spår i sitt underhållande blogginlägg).

Faktum är att vi i västvärlden har mer tid över än någonsin för annat än jobb, hemarbete och sömn. Mer tid för nära och kära. Det ständiga rannsakandet och dömande av oss själva och andra som föräldrar och medmänniskor, alla krönikor och debatter på Twitter och Familjeliv, gör detta tydligare än någonsin.

Mitt förslag är att klaga mindre på tekniken i sig och lyfta blicken. Fokusera mer på hur vi är som (med)människor och hur vi vill leva våra liv. För egen del får jag helt enkelt välja mellan att 1) bli en slags ambulerande one-woman-show som är roligare än Youtube, Slack, Quora, Netflix, Facebook och Twitter kombinerat, eller 2) acceptera att både jag och min man är uppkopplade varelser som möts och umgås online. 


Med programpunkter om bland annat webbanalys, a/b-tester och konvertering samt huvudtemat ROI kommer Webbdagarna Göteborg 23 – 24 september att göra mer för dina digitala affärer än något annat event. Skynda innan platserna tar slut, aldrig har vi sålt så många biljetter redan före sommaren som i år! Läs mer och anmäl dig HÄR.