Äntligen är allt klart. Finansieringen är fixad, företaget är registrerat och en kompis till ett ex har gått med på att hyra ut sitt garage. Det har gått ett drygt år sedan Larry Page och Sergey Brin stavade fel till talet googol. Nu ska de förändra världen.

I en artikel som ska sammanfatta internet de tio senaste åren är det naturligt att inleda med den där måndagsmorgonen den 7 september 1998 när Google grundades. Trots att den här artikeln ska uppmärksamma att Internetworld fyller tio år kan inte ens vi själva hymla med det faktum att Google är det största som har hänt internet.

Drygt två år tidigare, sommaren 1996, kommer det första numret av Internetworld ut i butik. Ungefär samtidigt som Sverige inte deltar i fotbolls-EM i England, och svenskarna som plåster på såren tvingas stå ut med sommarplågan Macarena, får Sverige en ny tidning. Det lila omslaget skriker ut ”627 www-sidor recenseras!”.

Det är en annan tid. Netscape 2 är den dominerande webbläsaren, ett adsl-modem kostar 30 000 kronor och experterna diskuterar som bäst huruvida internet kan konkurrera ut cd-rom eller inte.

Aftonbladet har funnits på webben i nästan två år och Telias prestigeportal Passagen har öppnat, även om sajten inte har så mycket gemensamt med den passage för elektronisk handel som den från början var tänkt att bli.

Om det inte vore för att Posten med pompa och ståt lanserade Torget den 8 maj 1996 skulle Telia förmodligen ha övergivit Passagen i ett tidigare skede. Nu tågar istället Posten in med 150 miljoner kronor och får idén med en shoppingportal att verka både fräsch och vital vilket får Telia att klamra sig fast vid Passagen.

Karusellen har börjat snurra, och tempot ska öka. Under ett par intensiva år söker sig mängder av lycksökare ut på nätet. Framtidsfabriken och Icon växer så det knakar. Bokus, Boxman och Dressmart börjar kränga varor på nätet samtidigt som Yahoo och Amazon börsintroduceras i USA och en vanlig hotmailadress börjar bli var mans egendom.

Redan tidigt höjs kritiska röster som talar om övertro och när Jonas Birgersson börjar tala om bredband till alla har somliga börjat bli åksjuka. Ändå är framtidstron så stark att Jonas Birgersson tas på allvar när han spår att en statlig bredbandssatsning kan ge 100 000 nya jobb och tusentals miljarder i exportintäkter till ”AB Sverige”. Så här i efterhand kan det tyckas konstigt att inte fler reagerade på det faktum att alla gjorde förlust.

När Internetworld i oktober 1997 berättar om ”nätreprenörerna” som ”redan gör vinst” är det slående att det är entreprenörerna själva – inte deras företag – som går med vinst. Ama­zons grundare Jeff Bezos utmålas som entreprenörs­idol eftersom han blivit dollarmiljonär 200 gång­er om i samband med att Amazon ­börsnoterades och kursen steg med 60 procent under den första handelsdagen. Företaget Amazon hade hela tiden fortsatt göra förlust.
Till slut kom ändå kallduschen.


Allting går åt skogen
Det är den 18 maj år 2000 och Boo.com:s grundare Ernst Malmsten och Kajsa Leander har satt sprätt på 120 miljoner dollar. Efter upprepade förseningar har sajten visserligen öppnat under hösten 1999, men den förväntade kom­mersen har uteblivit.

Trots medial uppmärksamhet går försäljning­en åt skogen och nu har investerarna fått nog. Pengarna är slut och det är Boo.com också.

Boo.com blir nålen som spräcker bubblan, den första dominobrickan i raden. Förtroendet för branschen är brutet och ett efter ett börjar webbföretagen kollapsa. Dressmart, Boxman, Letsbuyit, Koll, Sumo och Bluemarx är bara några exempel.

Portalerna dör. Posten slumpar bort Torget, Spray ändrar inriktning och Yahoo lägger ner hela sin svenska verksamhet.
Mängder av nyrika entreprenörer och entusiastiska investerare ruineras av börskraschen. Mellan den 2 januari 2000 och 26 september 2001 tappar exempelvis Yahoo-aktien 98,4 procent av sitt värde. Framtidsfabriken är som mest värderad till nära 40 miljarder kronor den 6 mars 2000 men tappar 99,6 procent av sitt värde fram till lägstanoteringen 16 månader senare. Panten på en ölflaska ger bättre återbäring.

Ett halvt decennium senare kan man se att kraschen ändå förde med sig något positivt. De första åren efter att bubblan sprack gick hela bran­schen på lågvarv. Ett efter ett hade de storvulna företagen utan realistiska affärsmodeller gått i graven och kraschen blev ett nödvändigt stålbad som fick överlevarna att mogna, bli effektivare och komma ut starkare på andra sidan.

Samtidigt som investerarna försvann och webbens annonsmarknad brakade samman fort­satte användarna att strömma till. Undan för undan började gemene man att använda nätet på precis det sätt alla visionärer förutspått redan under webbens spirande barndom.

Många tidiga entreprenörer hade bittert fått erfara hur verkligheten hunnit ikapp deras före­tag, men till slut började verkligheten även kom­ma ikapp drömmarna. De företag som överlevt kraschen kunde nu äntligen plocka frukten av sina ansträngningar och tidigt 2002 kom det första tecknet på att krisen var över.
Amazon kunde redovisa vinst.

Överblick i djungeln
Internets styrka ligger i den decentraliserade struk­turen. I teorin är ingen uppkopplad dator be­roende av någon annan. Om en server slås ut kan trafiken dirigeras om och ta en annan väg mellan sändare och mottagare. Syftet är att nätverket ska vara så robust som möjligt. När den amerikanska militären skapade grunden till det som skulle bli internet var det uttalade målet att skapa ett ­datornätverk som skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig.

Men nätets avsaknad av centrala ­knutpunkter medför även andra fördelar. Den de­centraliserade arkitekturen gör nätet svårt att kon­trollera. Även om kinesiska regimen fram­härdar i sin kamp mot öppenhet präglas ändå hela internet av den demokratiskt tilltalan­de idén att vem som helst kan göra vad som helst tillgängligt för vem som helst.

Men även solen har fläckar. Den brist på kontroll som är nätets styrka ger också upphov till webbens kanske ömmaste akilleshäl: bristen på överskådlighet.
När det första numret av Internetworld kom ut 1996 var problemet skriande. Faktum är att bristen på översikt var själva orsaken till att Internetworld kom till. Folk behövde en tidning om sajter, helt enkelt för att hitta fram till dem.
Än i dag tar själva sökningen efter information en stor del av vår surftid i anspråk. Och då har ändå de moderna sökmotorerna, med Google i spetsen, underlättat denna uppgift avsevärt.

1996 hette den dominerande sökmotorn Altavista, men en rad utmanare tävlade om användarnas gunst. Lycos, Excite och senare även All­the­web är bara några exempel, och det sökmoto­rerna främst tävlade om var att lyckas indexera flest sajter. Få brydde sig om proble­met med alla irrelevanta träffar eftersom proble­met med dåtidens teknik tycktes ­olösligt.

I Internetworld fanns länge en avdelning om nya sökmotorer värda att pröva. Tidningen fylldes av råd från experter om hur man skulle uppnå bäst sök­resultat och alla tycktes eniga om att man behövde använda minst tre sökmotorer.

Även om det skulle dröja till september 1998 innan Larry Page och Sergey Brin alltså hyrde det där garaget och grundade Google, var det redan 1996 som Larry Page hittade lösningen till problemet som tycktes omöjligt att lösa och som få ens brydde sig om. Hur avgör man vilken sajt som är mest relevant?

Sökmotorerna hade olika metoder för att analysera innehållet på en webbsida och på så sätt avgöra en sidas relevans. Grundidén var att om sökordet förekom ofta fick sidan många ­poäng och hamnade högre upp i sökresultatet.

Metoden kan visserligen förfinas och om sök­motorn bara blir tillräckligt intelligent kan den för­modligen avgöra om en sida är relevant eller inte bara genom att analysera innehållet.

Men det Larry Page kom på var att denna ana­­lys redan hade utförts av nätets alla användare. Genom att titta på hur olika sidor länkar till varandra kan man avgöra hur bra en sida är. Många länkar tyder på att folk anser att sidan är läsvärd och därmed torde den även vara relevant för en an­vändare av en sökmotor.

Redan i januari 1996 påbörjar Larry Page och Sergey Brin arbetet med att utveckla sin sök­motor. Det är på Stanford University och projektet kallas från början ”BackRub”, men byter 1997 namn efter en felstavning av googol.

Den 15 september 1997 registreras do­mä­nen Google.com och resten är historia. När Internet­world våren 1999 för första gången skriver om Google gör vi det i den tidigare nämnda avdelningen för sökmotorer och ger texten rubriken ”Förbluffande Google ger napp direkt”.

Även om Googles segertåg redan då är inlett och Altavistas storhetstid är över är det få som vid det här laget förstår vilken betydelse ­Google ska få. Tidigt år 2000 får Internetworld en unik möj­lighet att intervjua Googles ena grundare Sergey Brin när han besöker Stockholm.

En skeptisk redaktör vid namn Urban Lindstedt åker ut för att träffa det magra lilla geniet, men eftersom Sergey Brin inte har något nytt att komma med utmynnar mötet inte i någon artikel. Istället passar redaktören på att uppmana Sergey Brin att byta pr-bolag eftersom han tycker att det ”lurat dit” honom.
Urban Lindstedt kallar själv händelsen för ”sitt största journalistiska misslyckande” men för­svarar sig med att ingen på den här tiden förstod vilken betydelse sökmotorerna skulle få.

En ny affärsmodell
Sökmotorernas marginella betydelse berodde del­vis på att de helt enkelt inte var lika bra som dagens sökmotorer.
En annan anledning var att det inte fanns någon bra metod för att tjäna pengar på sök.

Googles framgångsrecept gick bland annat ut på att undvika all form av banner­annonsering vilket fram till dess hade varit den enda fungerande metoden för att slå mynt av sina besökare. Trots att användarna strömmade till sak­nade Google alltså en fungerande affärsmodell.

Det var under år 2000 som Google för första gången började sälja reklam, men då i form av små textannonser utvalda efter användarens sökfras.

Googles recept blev alltså att visa många olika, små men relevanta, annonser för sina besökare istället för att visa samma banner för så många som möjligt. Idén hade Google snott från ­Yahoos annonsnätverk Overture som då fortfarande hette Goto.com.

Modellen visade sig snabbt vara ­framgångsrik och redan 2001, alltså mitt under den värsta krisen, kunde Google redovisa vinst och därmed in­leddes en extrem expansionsfas. Efter fem år av explosiv tillväxt har Google över 8 000 anställ­da, omsätter knappt 10 miljarder dollar och redovisar en årlig vinst på ungefär 3,2 miljarder dollar.

I takt med de växande framgångarna började dock ledande
personer på ett huvudkontor i Red­mond snegla allt mer på Google Inc. Någon­ting var på väg att hända med maktbalansen. Och Microsoft tycker inte om att vara tvåa.

Den andra vågen
Tio år tidigare, den 26 maj 1995, hade Bill Gates upptäckt att Microsoft var på väg att bli från­åkt. Den gången var det Netscape som tidigare än Microsoft hade insett internets potential. I ett brev till sina anställda med rubriken ”Internets tidvattenvåg” drog Bill Gates upp riktlinjerna för framtiden och manade sina anställda att låta internet genomsyra Microsofts alla produkter.

Det mest konkreta resultatet blev satsningen på Internet Explorer som, tack vare Microsofts dominans på operativsystem, på bara några få år lyckades gå från uppstickare till totalt marknadsdominerande. Som mest hade Internet Explo­rer en användarbas på över 96 procent.

Men det var 1995 och trots att Microsoft sent omsider förstod internets potential kunde Bill Gates tillsammans med sin efterträdare Ray Ozzie i oktober 2005 konstatera att Microsoft på nytt hamnat i bakvattnet.
Första gången missade man webb 1.0, den här gången hade man missat webb 2.0.

Webb 2.0 som begrepp myntades 2004 av Dale Dougherty på O’Reilly Media och använ­des som titel på en rad uppmärksammade konferenser om nätets framtid. Webb 2.0 är ett abstrakt begrepp som tack vare att det i huvudsak definieras med vad det inte är, kan betyda det mesta som är nytt och spännande.

I stora drag handlar det ändå om ett nytt sätt att se på webben och dess innehåll. En central tanke är att sajter som släpper in sina ­användare och uppmuntrar kommunikation, på ett billigt och dynamiskt sätt kommer att fyllas med nytt innehåll som ger besökarna mervärde. Produkt­recensioner hos Pricerunner är ett exempel på tillämpning i mindre skala, medan Wikipedia är ett enda gigantiskt exempel på hur långt man kan ta idén om användargenererat innehåll.

En annan viktig del är det tekniksprång som pro­grammeringstekniken ajax inneburit. Även om ajax inte på egen hand gör en sajt webb 2.0 kan tekniken rätt tillämpad ge den där kvicka, smarta känslan som kommit att förknippas med den nya vågen.

Rent tekniskt innebär ajax att sajter kan ­börja bete sig mer som vanliga installerade program än traditionella hemsidor. Anledningen är att man kan kringgå den steg för steg-baserade kom­mu­nikation som webben tidigare dragits med.

På en traditionell sajt måste en helt ny sida laddas varje gång servern ska reagera på något an­vändaren gjort. Med ajax kan kommunikationen ske i bakgrunden och resultatet kan presenteras dynamiskt och i realtid.

Än så länge tillämpas de nya möjligheterna oftast i liten skala och gör någon funktion lite smar­tare och lite lättare att använda, men tekniken ger faktiskt möjlighet till större förändring­ar än så. Och som vanligt är det Google som går i bräschen.

Giganternas kamp
2004 öppnade Google sin e-posttjänst Gmail för utvalda medlemmar med Google-konton. Tjänsten fick snabbt mycket uppmärksamhet, del­vis för att användarna fick en hel gigabyte i lag­ringsutrymme, men också för det smarta gränssnittet som naturligtvis är gjort med ajax.
Efterhand har Google fortsatt sin offensiva sats­ning och med lanseringar som Google Calendar, Google Spreadsheets och Writley ­börjar det bli allt mer uppenbart att Google är Microsofts värsta konkurrent.
Det Bill Gates och Ray Ozzie alltså tvingades konstatera i oktober 2005 var att utvecklingen mot de traditionella skrivbordsprogrammens död hade inletts och att Google tagit täten. Svaret?
Windows Live.

Släng kartongen
Även om Microsoft naturligtvis eftertraktar den enorma annonsmarknad som Google lagt van­tarna på, handlar Windows Live om mycket mer. Inte ens Microsoft själva tvekar längre om att webben kommer att ta över efter våra installerade program, alltså den nisch som Microsoft har dominerat sedan början på 90-talet och som genererat avsevärda intäkter.

I framtiden prenumererar vi på program i form av tjänster och loggar in på dem över nätet istället för att betala en klumpsumma för en kar­tong. Modellen kallas soa, eller service-­oriented architecture.

Google ligger redan långt fram med tjänster som åtminstone för enklare ändamål kan börja konkurrera med Microsofts Office, om inte annat för att de är gratis. Men Microsoft har insett hotet och i brevet från oktober 2005 skriver Bill Gates att de mål och förutsägelser som han och Ray Ozzie gör kan komma att innebära lika stora förändringar som hans första brev om internetvågen från 1995.

Microsoft har bestämt sig för att satsa sig ur den annalkande krisen. Genom sänkta vinstmål och den största rekryteringsvågen i företagets historia ska man återta initiativet och leda utvecklingen. Windows Live med alla sina nya webbaserade tjänster kommer utan tvekan att bli en stark plattform som på sikt kan få kunderna att välja bort det traditionella Office-­paketet, men det är bättre för Microsoft att konkurrera med sig självt än att låta Google leda utvecklingen.

Oavsett leveransmetod eller teknisk plattform kokar hela webb 2.0-trenden och den nya internetvågen ner till kommunikation mellan människor. Många insåg tidigt internets potential att bli ett massmedium utan dess like, men det har tagit längre tid att inse att styrkan i själva verket ligger i att kommunikationen kan bli ömsesidig.

Hela bloggtrenden och allt snack om användargenererat innehåll är en del av denna insikt, men de som var tidigt ute såg denna styrka redan på 90-talet.

Communities som Lunarstorm och Skunk var tidigt ute och tillsammans med chattprogram som ICQ och senare även Microsofts Messenger har kommunikationsmönstret mellan ungdomar förändrats i grunden. Det är den som saknar en identitet på Lunarstorm som utgör undantaget och inte tvärtom.

Community-tänkandet har så småningom börjat krypa uppåt i åldrarna och även sajter som främst har andra ändamål än kommunikation mellan sina användare har insett det mervärde som aktiva kunder och besökare kan ge.

Redan tidigt talades det om den revolution som ip-telefoni skulle innebära, men genombrottet kom att dröja. Inte förrän bredbandet slagit igenom på allvar var marknaden redo och trots att bland annat Microsoft var tidigt ute var det en skelögd svensk som skulle få folk att börja ringa över nätet.

En ny taxa
Det är september 2002 och finansieringen är äntligen klar. Niklas Zennström kan tillsammans med Janus Friis påbörja sin satsning på ip-telefoni: Skype.
Nästan ett år senare, i augusti 2003, släpps den första betaversionen och succén är omedel­bar. I november uppger Skype att programmet laddats ner 2,8 miljoner gånger och att ­systemet vanligtvis har runt 100 000 samtidigt inloggade användare.

När den första skarpa versionen av Skype släpps sommaren 2004 har programmet stöd för samtal till det vanliga telefonnätet och i mars 2005 blir det även möjligt att ta emot samtal som kommer från det fasta nätet. Under sommaren spräcker Skype en drömgräns när man förmedlar samtalsminut nummer tio miljarder. Den 12 oktober blir man uppköpta av Ebay.

Med tanke på ip-telefonins långa startsträcka är Skypes explosionsartade framgångar förbryllande. Innan affären var det nog få som hade värderat Skype till de 31 miljarder kronor som Ebay fick betala.

Vid tidpunkten för affären omsatte Skype endast cirka 50 miljoner kronor och flera kritiker kallade därför Ebays bud för ”vanvettigt” och började tala om en ny internetbubbla. Hur Ebay ska tjäna på affären är fortfarande oklart även om olika integreringar mellan Skype och internetauktioner, Ebays kärnverksamhet, börjat ske. Klart är i alla fall att ip-telefonin är här för att stanna och att Skype innebar genombrottet.

Leverans direkt
Niklas Zennström och Janus Friis var it-kändisar redan innan Skype. Tillsammans hade de skapat fildelningsprogrammet Kazaa som lanserades strax innan den första generationens fildelningsprogram Napster fick lov att stänga. Ingen kan kritisera Niklas Zennström och Janus Friis för deras känsla för tajming.

När den första versionen av Napster släpptes i juni 1999 var det få som anade vilka konsekvenser fildelningen skulle få för underhållningsindustrin. I ett slag blev det så enkelt att ladda ner musik från nätet att vem som helst kunde göra det – och ju fler som gjorde det, desto bättre blev utbudet.

Ända sedan dess har underhållningsindustrin fört ett ojämnt krig mot en osynlig fiende. För varje fildelningsnätverk man på juridisk väg lyckats stänga ner har nya tagit vid.
Utan den press som fildelningen utövade på skivbranschen skulle knappast Apple ha haft samma fördelaktiga förhandlingsposition gentemot skivbolagen inför öppnandet av Itunes Music Store den 28 april 2003.

Jättarna inom skivbranschen är fortfarande missnöjda med att alla låtar kostar lika mycket, men enkelheten i Apples sömlösa koppling mellan musikbutik, dator och portabel mediespelare är Itunes styrka. Och försäljningssiffrorna talar för sig själva.

Bara under de fem första dagarna sålde Apple en miljon låtar över Itunes. I dag säljer man såväl långfilmer som tv-serier och antalet sålda låtar har sedan länge passerat en miljard.
Itunes är beviset på att legala nedladdningstjänster fungerar och i takt med att allt fler aktörer nu väljer att anamma den nya tekniken kan de lagliga och kommersiella tjänsterna kanske så småningom hinna ikapp fildelningsnätverken vad gäller utbud och användbarhet.

Ändå stormade 50 svenska poliser tre serverhallar runt om i Sverige den sista maj 2006 i syfte att stänga Pirate Bay.

Steget efter
Klockan 11:31 onsdagen den 31 maj 2006 grips Gottfrid Svartholm när han är på väg till jobbet på Norra Stationsgatan i Stockholm.

Han är en av tre personer med kopplingar till Pirate Bay som polisen tar in för förhör samtidigt som webbhotellet PRQ:s tre serverhallar stormas och alla servrar beslagtas. Totalt är 50 poliser inblandade i insatsen som beordrats av kammaråklagare Håkan Roswall.

I det efterföljande mediedrevet framkommer att amerikanska påtryckningar legat bakom tillslaget och fortfarande i dag har inga åtal väckts mot männen bakom Pirate Bay.

Samtidigt som en rad oskyldiga kunder till webbhotellet PRQ drabbades av att servrarna beslagtogs dröjde det bara fem dagar innan Pirate Bay kunde öppna på nytt.

Att Pirate Bay öppet uppmanar folk att bryta mot upphovsrätten, och står för att man tillhandahåller verktygen som krävs, innebär inte nödvändigtvis att det är enkelt att komma åt dem juridiskt.

Förundersökningen pågår visserligen fortfarande och åklagaren hyser gott hopp om att kunna väcka åtal, men vad rätten sedan kommer fram till återstår att se.

Åklagaren måste bevisa medhjälp i varje enskilt fall av upphovsrättsbrott. Att generalisera och tala om att medhjälpen har skett i ”stor skala” är inte möjligt.

Juridikens kanske största problem är att internet – till skillnad från lagstiftningen – är globalt. Så länge en server står i Sverige och kommunicerar till datorer i Sverige är allt frid och fröjd, men om servern står utomlands, vilka lagar gäller då?
Huvudprincipen är numera att jurisdiktionen, alltså vilka regler som ska gälla, styrs av den publik en sajt försöker nå.

Eftersom svenskans spridning utanför Sverige är ganska begränsad är det därför svenska lagar som gäller för svenskspråkiga sajter, oavsett var servern råkar befinna sig.

Principen blir dock svårare att tillämpa om sajten är engelskspråkig och dessutom återstår ett uppenbart problem i att svensk polis ändå inte kan ”slå till” mot en sajt om servern befinner sig utomlands.

Ett annat återkommande problem är också att små tekniska förändringar på samma fenomen kan ge utrymme för nya tolkningar vilket gör gamla prejudikat svåra att använda och nya prövningar nödvändiga. Trots att de olika fildelningsnätverken i grund och botten går ut på samma sak kan en dom mot det ena nätverket inte omedelbart överföras till ett annat. När Napster tvingades stänga kunde Kazaa ta över och så vidare.

Juridikens problem att hänga med i svängarna är dock inte enbart av ondo. Internets globala täckning och decentraliserade struktur har skänkt yttrandefrihet och informationsfrihet till platser där sådan lyx tidigare varit omöjlig. Ögonvittnesskildringar från konflikter kan snabbt spridas över nätet vilket ger utrymme för parter som annars har svårt att komma till tals i traditionella medier.

Detta ställer givetvis högre krav på publiken eftersom inget professionellt och källkritiskt filter finns att rensa undan uppenbara osanningar, men demokratiseringen av möjligheten att nå ut till en större publik får ändå ses som någonting i grunden positivt.

Den kinesiska skölden
Tyvärr finns det dock undantag. Ett av de största hoten mot internets framtid är den väg Kina väljer. Med hjälp av ledande amerikanska aktörer, bland annat Cisco, bygger regimen upp en gigantisk nationell brandvägg för att kontrollera all internettrafik.

Även om tekniskt kompetenta personer hittat sätt att kringgå den kinesiska informationsskölden som lite skämtsamt brukar kallas för ”great firewall of China” kvarstår faktum att regimen kan kontrollera, övervaka och störa trafik den inte gillar.
Google har bland annat utsatts för blockad och även om kinesiska användare har kunnat ansluta till Google.com har överföringen varit så seg att sökmotorn i praktiken blivit oanvändbar.

Bland annat därför argumenterar Google, i sällskap med exempelvis Yahoo och Microsoft, att det är bättre att etablera sig lokalt i Kina, följa den lagstiftning som finns och sedan med olika medel stödja kampen för ett öppnare samhälle.

Även om Google alltså gått med på att censurera sina resultat för att följa kinesisk lag meddelar man samtidigt sina användare när så sker. Frågan har debatterats hett och Yahoo har fått utstå skarpast kritik efter att det framkommit att Yahoo hjälpt regimen att gripa oliktänkande genom att lämna ut uppgifter till staten.

Oavsett om man kan ålägga kommersiella företag att tvinga fram demokrati i Kina eller inte, är det säkert att Kina är på väg att bli en av världens största marknader för informationsteknologi. Enligt analysinstitutet IDC är Kina redan den sjätte största marknaden för it och det råder inget tvivel om att Kina på sikt kommer att gå upp i täten.

Om det blir Kina som tar kål på internets öppenhet eller internet som slutligen skänker Kina demokrati återstår att se. Kanske vet vi om tio år. n