Sida 1 / 3
Det står Facebook på ryggsäckar och t-shirtar och ett och annat par flip-flops pryder fötterna på personerna som går genom receptionen. Den avslappnade klädstilen är påtaglig hos Facebooks anställda som är på väg in, i det som har varit Facebooks huvudkontor sedan 2009, för att starta arbetsdagen. Klockan är tio på förmiddagen. Många av de anställda börjar sent, men stannar länge.

Just innanför receptionen ligger den omtalade ”Facebook-väggen”, där anställda och besökare kan lämna ett budskap. Vi går in i ett konferensrum mitt emot väggen. Vi är här för att intervjua Rasmus Andersson, produktdesigner på Facebook sedan april förra året. Än så länge jobbar ­Rasmus Andersson och hans team här på 1601 South California ­Avenue, men i december flyttas sista gruppen över till de nya lokalerna i Menlo Park.

Med oss i rummet sitter Alexandra Hollander, som är kommunikationsansvarig på Facebooks huvudkontor, och med på telefon är Jan Fredrikson, Facebooks pr-konsult i Norden. Vi får göra ­intervjun på svenska i och med att det är Rasmus Anderssons modersmål. Han är också den ende svensken på huvudkontoret. Så vitt han vet.

Våra frågor är skickade till Facebook i förväg och Rasmus Andersson är ingen officiell talesperson för företaget. Han kan inte prata för företaget och specifikt om det han jobbar med. Det han kan prata om är hur han jobbar med det. Och hur det är att jobba på Facebook.

Rasmus Anderssons första kontakt med Facebook kom i maj 2010. Då var han här en vecka med teamet han jobbar i nu, för att få en känsla av hur det skulle vara att jobba här.

– Facebook sträckte ut en hand till mig och sa hej, säger Rasmus Andersson om vem som tog kontakt först.

Han tror att hans bakgrund som designer för Spotify, och att han var en av de sju först anställda i Spotifys team, spelade in och att det var där de ­hittade honom. Rasmus Andersson jobbade för en amerikansk arbetsgivare redan 1998, när han gick på högstadiet. Det var Lear Corporation, som hittade honom genom en webbtidning som han och två kompisar startade när de gick i åttan.

– Vi var intresserade av extremsporter och höll på med bmx, skateboard och snowboard, så tidningen handlade om det. Vi publicerade texter, foton och filmer, även om det var väldigt rudimentärt på den tiden. Vi hade också ett klotterplank som man kunde skriva på som blev väldigt populärt.

Rasmus Andersson jobbade på Lear Corporation som grafisk designer, samtidigt som han gick i skolan. Under gymnasiet startade han en egen designbyrå. Den har han kört parallellt med andra jobb under tio år, men lade nyligen ned den sedan han börjat på Facebook.

– Numera blir det inte så mycket projekt vid sidan om. Dels har jag flyttat geografiskt och det finns mycket annat att utforska, dels händer det miljoner saker här hela tiden. Jag har mestadels mitt fokus på Facebook just nu.

Inför sin första dag, när han hälsade på Facebook i maj 2010, var det ingen som sa vilken tid han skulle vara där på morgonen.
– Jag tänkte att morgon, det betyder nog nio. Så jag var här då, men ingen annan var här. Först vid tio rullade de flesta in.

Rasmus Andersson beskriver den där första veckan som överväldigande.

– Vilken fantastisk energi det finns här och vilken enorm talang. Inte bara på Facebook, utan i hela området i Silicon Valley.
Han berättar att han hade ett lite annat perspektiv av företaget innan han kom hit.

– Det verkar som att många tror att företaget i sig är lite opersonligt, men det finns en otrolig energi här, hävdar han.
Att ingen dag är den andra lik och att organisationen är dynamisk och organisk är saker som Rasmus Andersson återkommer till flera gånger.

– Vi gör väldigt få saker för att de borde göras. Vi gör saker för att det är de rätta sakerna att göra. Allt från det lilla till det stora.

Vissa dagar går Rasmus Andersson tidigt från ­jobbet och andra stannar han länge. Han tar ­Facebooks egen buss för de anställda som bor i San Francisco och brukar komma in runt tio. Den fysiska närvaron för de anställda betyder inte så mycket. De mäts i produktivitet, inte tid. Men Rasmus Andersson har ändå stannat på jobbet länge av andra skäl.

Sida 1 / 3

Innehållsförteckning