För att hitta information på webben söker vi på nyckelord, men i framtiden kommer vi istället att kunna ställa frågor till nätet och få svar. Utvecklingen kallas den semantiska webben. Övergången till den är inget som sker över en natt, det är en pågående process och alla är inte överens om vart den kommer att sluta.

Idag ser webben mer ut och funkar som man hoppades att den skulle göra under it–boomen. Mashups, interaktiva applikationer och sökbart innehåll. Användarvänligheten är ljusår bättre än den var vid millenniumskiftet. Vi har gått från att se webben som ett enskilt fenomen till en del av vår verklighet och i många fall vår förlängda arm till kunskap och information.

Den semantiska webben eller webb 3.0 som den också kallas är egentligen inte en naturlig förlängning av webb 2.0 utan mer en teknisk utveckling. Den innebär nya programmeringsspråk med nya regler för hur informationen på nätet ska struktureras och hur databaser ska kopplas samman för att webben ska kunna svara på frågor. Datan på webben måste få en innebörd, exempelvis att röd är en färg, att Sverige är ett land och att Drottningholm är ett slott. Idag är det bara ord utan innebörd som räknas.

Nova Spivack, en amerikansk internetentreprenör som jobbar med utveckling av den semantiska webben i startup-företaget Radar Networks, berättade om den semantiska webben i Interneworld tidigare i år. Han och hans team har utvecklat en applikation, Twine, för att indexera innehåll till den semantiska webben. I Twine kan människor bilda grupper kring olika intresseområden eller i jobbet och addera data. Twine är byggd på en algoritm som helt enkelt strukturerar informationen och gör den semantisk.

Nova Spivack tror att den semantiska webben är nära, redan 2009 kommer människor att använda den och 2010 kommer den att vara här fullt ut. Med den semantiska webben brukar man säga att webben blir intelligent. Och det finns många som tror på AI – artificiell intelligens, att datorn kommer att kunna tänka själv. Men inte Nova Spivack. Han tror på den smarta datorn, men bara för att hjälpa människan. Han menar att datorn inte kan ha en medvetenhet för att det är bortom vetenskap och ingenjörskonst. Det går inte att ge datorn en själ.

Han pekar på flera saker som kommer att bli bättre med den semantiska webben som sök, informationshantering inom och mellan företag och annonsering som tydliggör vilken trafik man vill ha till sin sajt och hur den kan nå fram.

Men det finns skilda uppfattningar om den semantiska webbens utveckling. En skola menar att människor själva ska märka informationen till den semantiska webben genom taggning. Det tror inte Nova Spivack på. Han tycker att det måste finnas verktyg, som Twine, som gör det och utgör ett nytt lager av webben.

Det tycker inte Nicklas Lundblad, policychef på Google. Han har två saker att säga om den semantiska webben.

– Det ena är att vi hade grundföreställningen tidigt om att vi skulle märka upp information så att vi inte bara visste var den fanns utan vad den innehöll och på något sätt semantiskt berätta det för oss. Men det betyder att vi måste hitta någon slags kostnadseffektiv process för att semantiskt märka upp information över tid, och eftersom den lagrade digitala informationen fördubblas var tredje år så betyder det att vi måste hitta en exponentiell process för att märka upp information.

– Men semantiska uppmärkningsprocesser är generellt sett linjära vilket betyder att vi med en linjär och inte alltför kraftigt expanderande kapacitet försöker hantera en exponentiell, vilket inte brukar gå så bra, säger han.

Nicklas Lundblad tror på semantikens grundtes, att vi måste hitta nya sätt att strukturera information, men han tycker att andra sätt att generera semantik är bättre. Nämligen att statistiskt titta på gemensamma beteenden på nätet utifrån hur olika typer av ord förekommer i närheten av varandra i taggningar.

– Vad vi har sett när vi tittar på bland annat översättningstjänster inom Google, är att väldigt mycket av semantiken statistiskt kan processas fram ur tillräckligt stora informationsmängder.

Nicklas Lundblad drar en parallell: Om bokmärkestjänsten Delicious hade försökt att beskriva alla länkar man kunde tänka sig skulle den ha gjort ett oändligt mycket sämre arbete än nu när den låter användarna tagga sina länkar själva och sedan tittar på de aggregerade resultaten av de taggningarna.

– Det finns två helt olika semantiska webbar. Den ena är när någon bestämmer semantiken – top-down semantisk webb, det andra är en bottom-up semantisk webb, och jag tror att de flesta som jag pratar med är mer benägna att tro att det finns en bottom–up semantisk webb där semantiken är ett fenomen som följer av individuella, inte särskilt koordinerade ansträngningar, för att sortera information som sen kan utvärderas statistiskt med olika kraftfulla verktyg.