Det är lätt att förföras av en musiktjänst som svenskutvecklade Spotify där all musik (nästan) blir tillgänglig bara ett sökord bort via nätet. Det är lätt att ryckas med i hyllningskören så länge man sitter framför datorn.
Men sen reser man sig för att kila till tunnelbanan och då är man plötsligt utlämnad till de statiska spellistorna i mobilen och Ipoden. Och ärligt talat, när lyssnar ni mest på musik? För mig är svaret: när jag är på språng. När jag reser till och från jobbet, när jag tränar, eller promenerar för att göra något ärende.
Naturligtvis är inte alla precis som jag, men Ipodfenomenet och explosionen av musikmobiler talar sitt tydliga språk: vi vill ha vår musik mobil. Och där är den största bristen och också utmaningen för strömmande reklamfinansierade musiktjänster som Spotify. Utan en mobil lösning har man bara en halv tjänst, om ens det. Utan en mobil lösning tvingas användarna att hålla sig med egna musikbiliotek och en alternativ hanteringstjänst, typ Itunes.
Jag är övertygad om att detta kommer att lösas i framtiden. Men frågan är hur många år vi måste stå ut med en uppsjö av halvdana tjänster (ja, mobiltillverkare och teleoperatörer, jag menar er speciellt) som tar en massa tid och kraft att lära sig och anpassa? Trots att vi användare vet att de bara är otillräckliga provisoriska lösningar. Den verkliga digitala musikrevolutionen lär vi tyvärr få vänta på.