Så dumma blir vi av Google

Vid första anblick är det lätt att tänka sig att den tekniska utvecklingen gör oss dummare. Vi slipper hålla koll på lika mycket information och kan istället vända oss till vår ständige följeslagare internet för hjälp med att hitta svar på både lätta och svåra frågor. Hjärnan behöver inte rymma lika mycket fakta helt enkelt.

Ingen kommer längre ihåg sina vänners telefonnummer. Det är knappt vi minns vårt eget. All den "livsadministration" och uppgifterna som vi förr gick runt och bar i vårt minne kan vi nu placera i vårt förlängda medvetande - internet och molnet.

Gör Google oss dumma? Frågan är retorisk men ändå intressant. Nicklas Lundblad är europeisk policy manager på nämnda sökjätte och svarar ett rungande - nja.

- Den intressanta frågan är var intelligensen sitter. Om vi fordrar att intelligens ska vara individuell, sitta i huvudet och i princip vara det som vi kan visa upp utan några andra hjälpmedel, tja, då blir vi ju dummare av att lära oss använda verktyg, eftersom det alltid finns en risk att vi glömmer hur vi arbetade innan verktyget kom till användning.

Nicklas Lundblad använder pennan som exempel.

- Innan vi skrev ner saker hade vi historieberättare som kunde minnas hela Iliaden utantill. Minneskonsten gick sedan mer eller mindre förlorad i de delar den handlade om att utantill lära sig olika berättelser, sånger eller liknande. Men blev vi dummare när vi började skriva?, säger han.

Istället talar Nicklas Lundblad om hur kollaborativt tänkande kommer att göra människan ännu smartare i framtiden. Genom alla tider har talesättet att "slå våra kloka hjärnor ihop" haft en viktig och stor betydelse. Att flera människor i samarbete skapar bättre resultat än en ensam individ stämmer nästan alltid med några få undantag. Och även de mest galna forskarna har oftast kommit fram till sina teorier med hjälp av kollegor eller konkurrenter, trots att de ofta kan sola sig i Nobelprisglansen själva.

In träder internet. Här finns enorma möjligheter till samarbete, både mellan fysiskt närliggande och distanserade grupper samt på en mycket större skala.

- Min personliga uppfattning är att intelligensen är distribuerad över de olika människor vi arbetar med, de olika verktyg och tjänster vi har och den kunskap som vi kan få tillgång till verkligt snabbt. Det betyder att intelligens är ett nätverksbegrepp, säger Nicklas Lundblad.

Om intelligensen sitter i nätverket så sitter kunskapen i att hitta mönster. I alla fall enligt Nicklas Lundblad. Han tror att förmågan att hitta mönster är det som i framtiden blir en av våra viktigaste förmågor, och dessutom det som människor kan vara bättre på än maskiner. Att kunna koppla ihop olika mönster och se helheten, med tekniken som stöd.

- Se på schackspelare. Det som skiljer en expertspelare från en amatör är att när experten tittar på brädet ser han färre drag än novisen. Han ser ett mönster som är tydligare än de andra, säger han.

Vikten av att kunna sätta samman information till mönster och helhet delas av fler än Nicklas Lundblad. Kristina Persdotter är utbildningspolitisk utredare på TCO och arbetar mycket med hur lärandet utvecklas och vad som premieras utöver den rena faktakunskapen.

- Det går inte att wikipedia sig fram till historiska skeenden, hur saker sitter ihop eller bakomliggande drivkrafter. Det är de stora sammanhangen man måste ha förståelse för. Social kompetens är också allt viktigare. Hur samarbetar man? Och hur kommunicerar man?, säger Kristina Persdotter.

- Det här betyder inte att man inte ska lära sig saker. Det handlar snarare om hur man lär sig och var fokus är. Men också hur gör vi så att barn vill ta till sig ny kunskap, även utanför skolan, i arbetslivet, fortsätter hon.

För att lära barn och ungdomar att kunna tänka kritiskt men också fungera på alla de nya arenor som nätet erbjuder krävs givetvis bra lärare med förståelse för "den nya världen". Idag finns både jättebra och jättedåliga lärare. Vissa är verkligen engagerade i allt nytt som pågår medan andra försvarar lärarens gamla roll. Rollen som container. Och det har inte att göra med vilken generation läraren tillhör.

- Det handlar mycket om attityd. Om man ser sig själv som container för vetande så blir man också hotad och ifrågasatt av de yngre generationerna. Men om man har fokus på andra delar som handlar om beredskap, strategier och kritisk kunskap behöver man inte bli hotad, säger Linda Reneland-Forsman, forskare vid Växjö universitet med inriktning på webbaserat lärande.

Linda Reneland-Forsman har bland annat studerat identitetsskapande i nätets sociala arenor. Någon som gjort samma sak är etnologen Katarina Graffman. Under en föreläsning på konferensen Daytona Sessions i Stockholm berörde hon samma tankar om kollaborativt lärande som Nicklas Lundblad från Google är inne på. Vi är både konsumenter och producenter av information och skillnaden är oväsentlig.

- Ungdomarna gör ingen distinktion mellan att konsumera och producera. När de delar information med en vän i sitt nätverk så producerar de. Vi lever i ett samhälle där man lyfter individen, men egentligen längtar människan efter någon sorts community. Det ligger i basen för vårt beteende, sa Katarina Graffman under sin föreläsning.

Och vi behöver inte bara andra människor för att må bra, skapa identitet och mening. Vi blir också smartare genom dem. Nicklas Lundblad jämför människan utan tillgång till sitt nätverk som en modern Robinson Crusoe.

- När jag inte är omgiven av mina kollegor blir jag dummare. Inte metaforiskt, utan faktiskt. Men det betyder ju inte att jag etiskt, moraliskt eller på något annat sätt blir en grottmänniska. Vi kan inte pinga en kollega, mejla en fråga eller söka på wikipedia. Men den sårbarheten har vi vunnit till priset av att när nätet är uppe är vi många gånger intelligentare än Crusoe.