När jag var 16 år var en obskyr cd-skiva eller en band-t-shirt det absolut coolaste attributet en person kunde ha. Det är svindlande att tänka sig att det bara gått 15 år. Då upptäckte man ny musik i skyltfönstret i skivaffären och på de äldre punkrockarnas skinnjackor. Och det var ibland ett utredningsarbete värdigt Sherlock Holmes som krävdes för att ta reda på vad The Misfits var eller vilka skivor med The Clash som var bäst.

En svåråtkomlig plastbit med musik på skänkte innehavaren en aura av världsvana och kulturell bildning som inte gick att matcha utan att själv äga likvärdiga föremål. En gedigen skivsamling krävde tid, kunskap och pengar att skaffa sig och skänkte därför sin ägare, vad man kan kalla, kulturellt kapital.

Uttrycket kulturellt kapital förknippas med den franska sociologen Pierre Bourdieu och används för att beskriva den tillgång det innebär för en person att vara förtrogen med finkultur och god smak. Kulturellt kapital kan användas till att höja sin status i ett samhälle och få tillgång till platser och sammanhang som inte är öppna för vem som helst.

För 15 år sedan kunde en fysisk kopia av en skiva eller film ge mycket kulturellt kapital nästan bara utifrån det faktum att den var svår att få tag på. Att äga den var en bedrift, inte för att den kostade pengar utan för att det krävdes en viss kompetens och driftighet att lägga vantarna på den. Om någon verkligen anstränger sig att få tag på svåråtkomliga grejer så måste den personen ju vara en riktig konnässör, ungefär.

Idag är det som bekant helt annorlunda.
Musikmarknaden håller snabbt på att förändras från att sälja föremål till att sälja tillgänglighet. Det som är viktigt för konsumenten är inte att äga musiken utan att ha musiken tillgänglig.

I denna tillgänglighetsekonomi är inte det enskilda verket så viktigt, utan det är den samling av produkter som en leverantör kan göra tillgänglig som betyder något. Att äga filer eller plastbitar blir därför poänglöst så länge någon kan garantera tillgängligheten. Detsamma lär hända inom film- och bokbranschen.

konsekvensen blir att det idag är svårt att bygga sig en position på att äga musik. Det finns inte samma prestige i svåråtkomliga grejer. För alla kan vara finkulturella med ett klick. Du kan berätta för en kompis om någon obskyr inspelning av afrofunk från 1969. Och istället för den tysta respekt du kanske skulle fått för tio år sedan kommer ett »skicka länken då, så får jag också höra«. Och så är det inte så mycket mer med det.

Så vad händer då? Hösten 2008 skrev journalisten Emil Arvidsson en krönika i musiktidningen Sonic som delvis svarar på den frågan. Han beskriver i den texten hur inbitna musiknördar i brist på svåråtkomlig vinyl att nörda om, istället börjat nörda om exklusiv mat.
Det är ett fenomen som ligger helt i linje med internettänkaren Kevin Kellys enkla nedanstående formulering från hans uppmärksammade och välciterade text »Better than free«:
»When copies are super abundant, they become worthless. When copies are super abundant, stuff which can’t be copied becomes scarce and valuable.«

Kevin Kelly pratar främst om det monetära värdet, men det skulle lika gärna kunna gälla Bourdieus kulturella kapital.

Vaktelägg med chili på en dyr restaurang i New York kan inte kopieras och spridas på nätet. De är fortfarande upplevelser som är exklusiva och ger cred i nördiga kretsar. Man har helt enkelt flyttat över nördandet till något som fortfarande tillfredsställer behovet att distansera sig från de oinvigda, och samtidigt definiera sig själv tillsammans med de som förstår.

Jag tror att samma fenomen till viss del kan förklara de senaste årens ökande intresse för konsumentelektronik. Något som blivit nästan som en egen kulturgenre i sig. Elektroniken är ett sätt att definiera sig själv gentemot omgivningen. Att äga coola prylar ger fortfarande status (i alla fall i nördiga kretsar) och kan inte kopieras rakt av utan kostnad.

Ta till exempel hemmabio-entusiasterna som bygger sina personliga monument tillägnad den ultimata filmupplevelse i hemmamiljö. Vem som helst kan ju liksom beställa en maffig Rambo-box på Amazon.com. Men det är inte vem som helst som kan konstruera det perfekta bioljudet i en trist källare och komplettera med en äkta Blocket-köpt popcornmaskin från 1950-talet.

Men kanske teknikvurmen också på ett annat sätt kan ses som en konsekvens av digitaliseringen av media. För kanske är det så att vårt medvetande liksom kräver något fysiskt att hänga upp det diffusa och ogreppbara som ljud och bilder är. Kanske är det det som gör att vi utvecklat närmast en fetischistisk relation till våra medieapparater.

Framgångarna för Apples Iphone och Ipod kanske till viss del kan tillskrivas saknaden efter den teknik de ersatte. Kanske är det så att många människor kände att här kom äntligen något som gör kulturen rättvisa. De kom när vi verkligen behövde något som kunde överta rollen av kulturfetisch och lindra de fantomsmärtor som saknaden efter skivorna gav upphov till.

Med lite hjälp av it-entreprenören Måns Adlers inhopp i radioprogrammet filosofiska rummet (2009-06-07, Sveriges Radio P1) minns jag plötsligt Postens gula kasettband som fanns under min uppväxt. Det var särskilda kassettband som man skulle använda för att skicka inspelade hälsningar till folk.

Det gjorde starkt intryck på mig. Egentligen var det ju bara vanliga kassettband. Inte annorlunda än de gråa Maxell eller Basf som låg och skräpade på alla möjliga ställen i hemmet. Ändå kändes de lite magiska. För Posten förstod nog vikten av att ha en klatschig fysisk produkt att hänga upp det ogreppbara på. Något iögonfallande fysiskt som signalerade denna diffusa kommunikation över tid och rum. Det går att se en klar linje från dessa illgula kassettband till dagens Iphone 3Gs.

Så när konsumenternas fokus och pengar flyttas från enskilda produkter till tillgänglighet så flyttas det kulturella kapitalet bort från det allmänt tillgängliga till det mer svåråtkomliga. Istället för skivor och filmer samlar vi jättelika plattskärmar och flashiga mobiltelefoner.
Och det handlar inte bara om att imponera på omgivningen. Det handlar också om att musiken och filmerna behöver en inramning minst lika värdig forna tiders tjusiga lp-konvolut.
Så låt mig avslutningsvis applicera dessa

Antaganden på nästa kultursfär att förändras – bokbranschen. Den som vill bygga den ultimata e-boken måste nog i grunden förstå dessa psykologiska skeenden. Man måste försöka matcha alla de känslor som vi laddat pappersboken som objekt med. Det räcker inte med att bara kunna läsa en bok på digitalt papper.

Den digitala boken måste vara värdig sitt innehåll rent design- och funktionsmässigt. Den behöver vara lika vacker, cool och intellektuell som den skönhet, coolhet och smarthet som böckerna ger oss idag. Där har Kindle-mannen Jeff Bezos på Amazon en riktig utmaning.

llustration: Johan Isaksson