Den industriella gör det själv-revolutionen

Workshoppen börjar vid 19-tiden och folk ­bänkar sig framför var sin lödkolv. Runt 15 personer är på plats, bland andra två pappor som är här med sina söner och ett par från Los Angeles.

Det är ”Circuit Hacking Monday” som pågår på hackarestället Noisebridge i området The Mission i San Francisco, ett av cirka 100 sådana ställen i USA. Mitch Altman, som leder workshoppen, ­berättar om de olika elektronikpaketen man kan köpa av honom och löda ihop.

– Hackarescenen har exploderat under de senaste sex åren. Alltför länge har människor fått för lite utlopp för sina kreativa uttryck och vi har all­deles för länge haft för få communityn i våra liv. Hackareställen bejakar båda dessa saker, säger Mitch Altman, som är en av grundarna till Noisebridge och reser runt hela världen och lär ut hur man löder ihop elektronik.

När Mitch Altman refererar till hackare menar han inte personer som hackar sig in i datorer. Ordet har flera betydelser och i det här fallet handlar det om folk som bygger saker med elektronik och datorer.

Hackarescenen som Mitch Altman pratar om är en del av den så kallade maker-rörelsen, en gör det själv-kultur som går ut på kreativt skapande inom många olika områden. Det kan vara just elektronik, men också robotik, trä- och metallbearbetning, 3d-skrivare, hantverk, sömnad och design. Det handlar om att uppfinna fysiska saker, producera prototyper, bygga ihop elektronik och göra tillämpningar av sensorer – skapande på olika sätt. ”Makers” har alltid funnits, men de senaste åren har kulturen kring dem tagit fart. Det finns flera hackare- och makerställen runt om i världen. De flesta är listade i en wiki för Hackerspaces.

Maker-rörelsen i den här formen formaliserades 2005, då tidningen Make Magazine startades av Dale Dougherty. Han är även medgrundare till O’Reilly Media, förlaget där tidningen ges ut. 2006 startade tidningen festivalen Maker Faire, som i dag lockar 150 000 personer varje år till San ­Mateo i Silicon Valley, 50 000 till New York och tiotusentals till Detroit och till en rad andra mindre arrangemang.

– Det är en revolution på gång, sa Chris Anderson på ett seminarium för ett par månader sedan, om sin nya bok ”Makers: The new industrial revolution”.

Själv började Chris Anderson med ett så kallat Arduino-paket och har efter elva år som chefredaktör på tidningen Wired slutat där för att driva sitt företag 3D Robotics, som säljer paket för att tillverka drönare (förarlösa flygfarkoster), och communityt DIY Drones på heltid.

Boken han har skrivit handlar om en demokratisering av tillverkning, på samma sätt som medierna har demokratiserats med hjälp av internet. I takt med att 3d-skrivare sjunker i pris och blir allt lättare att hantera samtidigt som programmen blir tillgäng­liga via öppen källkod, har den stora massan möjlighet att ta fram prototyper och tillverka egna saker.

Det finns också motståndare som hävdar att det inte alls handlar om något som kan få brett fäste, och andra som till exempel säger att cad-lösningarna som behöver användas för att skriva ut i 3d fortfarande är för avancerade. De flesta är dock överens om att vi bara är i början av den här utvecklingen.