Vid fyratiden på eftermiddagen tisdagen den 22 oktober fick lundensaren Stefan Andersson, 58, en snilleblixt. Han loggade in på Facebook och skrev i en status följande betraktelse:

”Förr hade alla sju dvärgarna arbete i gruvan. Idag är det helt annat.

Trötter för det första, han är satt på arbetsträning för att lära sig passa tider. Hans sömnsvårigheter utgör emellertid ett arbetshinder.

Butter faller bort för sin usla sociala förmåga. Att han förr kunde i tysthet bryta mycket malm utan en massa tjafs betyder inget idag.

Blyger saknar förmåga att hålla sig framme, så när han äntligen kommer över sitt inre motstånd så är tjänsten redan tillsatt. Blyger kommer så småningom till fas3.

Kloker vet en förskräcklig massa, men han anses förläst och ingen tror att han egentligen får något gjort. Vad han gör i tysthet märker ingen.

Prosit är den som har problem med andningen. Lytta och sjuka vill ingen ha. Han bollas mellan sjukskrivning och fas3.

Toker har fått en klassning som ADHD, Ibland är han i ett projekt hos Samhall, men för det mesta vill man ha honom långt borta eftersom hans upptåg anses störande.

Glader är den ende som får jobb, för han har ett säljande sätt och kan prata sig in hos vilken som helt och alla tycker det är trevligt. Vad han får gjort vet ingen, men han är säljande så honom vill alla ha.

Och sen undrar alla varför Snövit är så blek....”

Det är ingen munter beskrivning av hur grundläggande mänskliga egenskaper går ihop med marknadskrafterna i vår arbetslinjerade samtid, men den verkade ändå gå hem hos publiken. En vecka senare har statusen fått över 1100 delningar, och ytterligare ett par hundra när den delades av olika politiska fansidor, till exempel den med det uttrycksfulla namnet ”VI som INTE vill ha FREDRIK REINFELDT som STATSMINISTER”.

Framgången är nu inte så konstig. Den krokar nämligen direkt in i en gammal folkloristisk tradition att anamma välbekanta arketyper och omvandla dem till symboler för något som ligger nuets problem och diskussioner närmare.

Man kan jämföra med en kort berättelse som folkloristen Ulf Palmenfelt hittade upptejpad på en arbetsplats, om hur olika kroppsdelar slogs om vem som skulle bli chef över kroppen och arslet vann. Just den bygger på en fabel som berättades tidigast av den romerska historikern Titus Livius, före kristi födelse, och återkom i första Korinthierbrevet i Bibeln.

För den moderne läsaren kan det framstå som något apart att börja med att länka till en Facebook-status och sedan gå över till att snacka bibelord. Men trots ny teknik hänger folklore med, och gör det med oförminskad styrka tack vare vår tids snabba kommunikation.

För det som modern teknik inte förändrar är den mänskliga mentaliteten att vilja spegla samtida problem, idéer och tendenser genom urgamla liknelser. Och arketyperna i Stefan Anderssons Snövit-story ovan är just det: urgamla. Tio spänn på att den inom kort kommer cirkulera på forum, bloggar och andras Facebookprofiler. Stefans namn kommer naturligtvis snabbt tvättas bort från den, för så funkar folkberättandet: Det blir kollektivets historia, och då har enskilda namn inget där att göra.

Så långt inga problem. Det är trevligt att folkloren lever och frodas, för så länge den gör det finns det faktiskt också en folksjäl någonstans där inne. Men det är inte helt oproblematiskt.

I oktober månad, när hösten lutade sig över vår halva av jorden och skuggade oss från den sista sensomammarsolen, började ett läskigt SMS cirkulera bland barn i mellersta Sverige. Såväl från Norrköping som från Borås kom rapporter om att en död fjortonåring hemsökt barns mobiltelefoner med skrämmande SMS från den andra sidan. I Norrköping kunde barnen inte sova av skräck, och i Borås uppmanade polisen föräldrarna att få barnen att sluta skicka vidare.

Spökhistorian som plågar dem är exakt samma som gått via brev och vandringssägner till mejl och Lunarstorm och nu slutligen sprids i Kik, kidsens alternativa SMS-tjänst.

Ni skrattar. Barn, ja, det är knäppt att de tror på spöken och ligger sömnlösa. Samtidigt, i ett annat land, tas blonda barn från sina mörkhåriga föräldrar eftersom de tillhör en folkgrupp som i berättelse efter berättelse under hundratals år sagts stjäla oskyldiga små flickor och pojkar. Även det en sägen, lika otidsenlig, lika ständigt aktuell. Lika levande.

”Och sen undrar alla varför Snövit är så blek....”

När jag frågar Stefan Andersson om varför han tror hans lilla berättelse gick så bra hem säger han att det nog är för att folk känner igen sig.

– Det är ju arketyper, alla är ju Trötter, Toker, Blyger, och så vidare. Jag känner själv Butter.

Han har rätt. Det viktigaste i dag är att sätta gränsen för hur mycket man låter dessa i millennier inpräntade berättelser gå ut över vad vi gör, säger och tänker om andra. För i grunden plågas vi av samma spöken i dag som för hundra och tusen år sedan.

Inget nytt under den vita kalla månen.

PS. Stefan Anderssons historia återtrycks här med hans medgivande. I ersättning bad han om två biobiljetter till hans barn, vilket Internetworld försåg honom med.

Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb