Jag såg inte senaste avsnittet av SVT Debatt. Det handlade inte om att jag inte hade tid, eller att jag var upptagen med annat. Jag hade inte fastnat i en bok, jag spelade inte GTA V, jag provade inte ett nytt spännande recept eller hade fastnat med handen i en dörr – det fanns faktiskt inga som helst skäl till att jag inte såg senaste SVT Debatt.

Jo, ett. Jag har nämligen redan Twitter.

För en månad sedan skrev Kristina Hedberg, programledaren för public service-programmet som tidigare har kritiserats hårt och kallats allt från ”redaktionellt haveri” via ”en förolämpning mot tittarna” till ”mental tortyr”, ett blogginlägg som kan tolkas som en sorts programförklaring. ”Här kommer ett viktigt meddelande till dig som inte är högutbildad, välavlönad eller respekterad expert på det vi tar upp i Debatt”, inleddes det och fortsatte med att kort och gott säga välkomna denna brokiga adresserade skara till programmet.

Ett exempel var när advokaten Leif Silbersky kom till programmet för att diskutera en dom, och ”lutade sig mot hundra sidors utredningsmaterial som han hötte lite med för att understryka sin poäng”. Men då fick han, skrev Hedberg, ”svar på tal av bloggaren Karin ’Kajjan’ Andersson: ’Jag blir så innerligt trött på det här sättet att inleda en debatt. Du måste kunna ha en åsikt om ett fall som det här, utan att ha suttit och skärskådat varenda dom.’”

Hedberg hyllade och välkomnade båda ovan nämnda gäster tillbaka till programmet. ”Det finns många plattformar som ställer så höga inträdeskrav på sina deltagare, att de flesta av oss aldrig är välkomna där. De (…) missar konsekvent underdoggarnas och kantlinjens perspektiv. Det gör inte vi,” fastslog hon i texten. Men av något skäl tror jag bloggaren ”Kajjan”, som utmålades som en parant och rättfram sanningssägare, tar emot det välkomnandet med något mer öppna armar än den enligt blogginlägget tillbakalutade och hyttande Silbersky.

Om så är fallet är det bedrövligt. För jag har ju redan Twitter.

Nätets demokratiserande effekt på samhällssamtalet har gjort oss alla inte bara till journalister utan också till tyckonomer. Har du en ryggmärgsreaktion på senaste nyheten? Tur, för det finns i princip inga som helst hinder från att offentliggöra den när som helst, hur som helst, var som helst. Du kan yttra dig på film, i text och i ljud. Det är i grunden toppen. Men, som så många andra insett, inför denna lavin är det snarare filter än vidöppna portar som saknas.

Som så många andra utom Kristina Hedberg på SVT Debatt, vill säga.

Men Kristina, jag längtar efter kunskap. Jag längtar efter att bli uppläxad, upplärd, få veta hur det ligger till, få mina missförstånd rättade. Jag vill att en person med bas i sin mångåriga kunskap och erfarenhet får lägga ut orden om hens uppfattning av en situation, och jag vill för guds skull inte att hen plötsligt ska avbrytas av en bloggare som tycker att fakta är en åsiktsfråga. Ironiskt nog är ett av tillfällena jag pustar ut när jag läser ännu en SVT Debatt-artikel.

Den är av Marcin de Kaminski, och handlar om hur svenskens uteblivna ilska över att bli övervakad i botten är ett folkbildningsproblem. ”De av oss som finns i diskussioner kring den rådande nät-situationen har inte tillräckligt effektivt lyckats översätta tech-speak till human speak. Vi har inte lyckats göra den här soppan begriplig,” skriver han självkritiskt och uppmanar oss att ”prata mer om hur vårt alltmer digitaliserade samhälle påverkar oss”.

Jag tror han har rätt. Och jag tror att den diskussionen skulle må bra av kunskap, av insikt, av pedagogik. Jag tror inte den skulle må bra av att avbrytas av ett plumpt skämt, en högljudd förenkling eller ett skränigt polemiserande.

När jag vill ha det, då har jag ju faktiskt Twitter.


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb