Det första som slår en när man får ett par Google Glass i handen är att de väger en del. Glasögonen är ännu i ett tidigt utvecklingsstadium och kanske kommer man slippa batteripacket (eller vad det nu är) längst bak på ena skalmen i framtida versioner. Men väl på näsan stör vikten inte särskilt mycket. Däremot känns det märkligt att över huvud taget sätta elektronik i ansiktet.

Modellen jag provar saknar helt vanliga linser. Bilden ryms inne i det lilla prisma som sitter fäst framför mitt högra öga. Den högra skalmens yttre sida är tryckkänslig och används för att tända bilden och komma igång, men också för att navigera i menyerna genom att svepa fingret fram mot pannan eller bakåt mot örat.

Men i första hand är det röstnavigering som gäller. Och den fungerar riktigt bra, åtminstone för de få användningsområden som finns i dagsläget.

“Ok glass,” säger man för att få glasögonen att lyssna efter kommandon.

“Take a photo.” Skärmen ställer om till sökarläge och plåtar.

“Google.” Ja, ni fattar vad som händer.

“Record a video.” Glass börjar spela in ett tiosekundersklipp. Jag kan ha missat något, men det tycktes inte vara möjligt att spela in varken kortare eller längre filmer än så. Dessutom är det ovant att man måste hålla huvudet stilla medan man filmar. “Spelar du in nu?” *Nickar* Filmen förstörd.

Över huvud taget är funktionerna utformade för minimal interaktion. Ett kommando är allt som ska behövas för de vanligaste funktionerna. Det är klokt med tanke på hur många röstkommandon som annars skulle krävas, men det gör det också svårare att ta ett vältajmat foto eller just den film man behöver.

Bildskärmen – om man nu kan kalla det en skärm – har duglig bildkvalitet men inte mer än så. Den räcker för att göra menyer läsbara och för att man ska se vad en bild föreställer. Men den gör inte kamerans faktiskt dugliga kvalitet rättvisa. När jag senare bläddrade bland mina tagna foton och filmer förvånades jag av hur hög kvaliteten var.

Ljuduppspelningen är lite speciell. Glass används inte med hörlurar utan sätter skallbenet i rörelse. Ja, det låter stört men tekniken används redan av vissa hörlurstillverkare. Ljudet håller inte tillräcklig kvalitet för musik, men gör jobbet när man navigerar menyer och spelar upp filmklipp från kameran.

Så långt standardfunktioner, men Google försöker få tredjepartsutvecklare att intressera sig även för Glass. Att Iphone blev en succé berodde till stor del på apparna. Att Windows Phone inte lyfter beror till lika stor del på att apparna saknas. Om Glass ska få brett genombrott tippar jag att det kommer bero på bra mjukvara som inte har Google som avsändare.


Google Glass styrs i första hand genom röstkommando, men även genom att svepa fingret längs den tryckkänsliga skalmen.

När bilden är tagen eller filmer inspelad ska man kunna dela den direkt från Glass med ett röstkommando. Det finns något läckert med att filma ett klipp och ha det uppe på Youtube inom några sekunder utan att ens ha plockat upp mobilen.

Men där finns också Glass största problem. Men plockar inte upp Glass. Man har Glass i på sig. I ansiktet. Hela tiden. Rör dig utanför teknikkretsar och du kommer känna dig fånig. Som ett riktigt glasshole. En cyborgarbracka. Som en mellanchef på Segway.

Google Glass funkar som utlovat. Kanske är det här framtiden, men jag är inte säker på att jag vill ha framtiden rakt i ansiktet.

Fakta

Internetworld fick prova ett par Google Glass under Sime-konferensen i Stockholm, via Google och MTGx.

Denna text är baserad på en demonstration och genomgång av glasögonens funktioner tillsammans med MTG:s utvecklare, samt ungefär 20 minuters provkörning på egen hand.