Nyligen beskrev Kristofer Andersson, chefredaktör på Bon.se, sin relation till låttexterna av idolen Eminem. Som en förälder till en urspårad tonåring blandade Andersson värme och kärlek med bekymrad kritik och oro i en text som fått sin styckesindelning av citat ur Eminems låtkatalog, och landade i ett försiktigt mejl till en tatueringsstudio. Numera står det ”Straighten up little soldier” på Anderssons vänstra underarm.

Googlar man den textraden hamnar man på artikeln för Mockingbird – den låt av Eminem som citatet kommer ur – på en sida som heter Rapgenius. Det är en användargenererad sajt där musikintresserade möts och diskuterar betydelsen, såväl den konkreta som den mer abstrakta, i deras favoritlåtar. Där kan man läsa att raden som följer i låten, ”What you cryin about? You got me”, är en ofta använd blinkning till Eminems dotter Hailie. En användare av sidan förklarar att Eminem ”gör så eftersom han inte vill göra om samma misstag som hans egen pappa gjorde”, och avslutar med en blinksmiley och ett glatt och familjärt tillrop – ”Good for you, Em!”

Den lilla kommentaren säger väldigt mycket om Rapgenius. Den Wikipedia-inspirerade låttexts-förklararsidan startades 2009, och som så många andra framgångsrika webbtjänster var det några universitetsstudenter med en god idé som låg bakom. Sedan starten har hundratals rappare, allt från storheter som Kendrick Lamar, 50 cent och Snoop Lion till okända artister med stora drömmar, anslutit sig till sidan för att själva bättra på förståelsen av vad det är de säger i sina låtar och varför. Allt sker med en glädje som bara utforskandet av den egna passionen kan skapa. Fans möter idoler möter musik.

Och hur reagerar musikbranschen på denna orgie i kulturdynamisk uppskattning? Jo, naturligtvis genom att kräva nedläggning av tjänsten.
På en presskonferens den 11 november krävde NMPA, de amerikanska musikförläggarnas branschorganisation, att Rapgenius tillsammans med 49 andra sidor som tillhandahåller låttexter omedelbart börjar betala licensavgifterna för att publicera upphovsrättsskyddat material eller stänger ner sina sidor. Annars hotas de att bli stämda. Bakgrunden är att en musiker och forskare med kopplingar till NMPA gjort en undersökning som visar att de olicensierade låttextsidorna är bättre sökmotoroptimerade än de licensierade. Sök på en slumpmässig låt och det är mer sannolikt att någon av dessa upphovsrättsskurkars sidor dyker upp än en renspelande motsvarighet.

När musikbranschens agerande mot musikkonsumenter på nätet kommer på tal brukar det skämtsamma adjektivet ”tondöv” dyka upp. Denna situation är inget undantag.

Visst, det finns ett gäng generiska sidor som skrupelfritt kopierar och klistrar in låttexter på en blaffig html-sida enbart för att samla annonspengar på hög, och världen skulle nog inte blir så mycket fattigare om ett par av dem försvann. Men det faktum att Rapgenius hamnat högst på den lista över förbrytare som NMPA gjort är talande för hur extremt osmidigt och kallsinnigt branschen fortfarande hanterar den utveckling som musikkonsumenter själva tvingas stå för i brist på rimliga officiella alternativ. För vad hänvisar NMPA till, istället för de olicensierade sidor som de vill se försvunna? Jo, tjänster som platt serverar en text och inget mer. Trots att idéerna utifrån är mångdubbelt bättre kräver man att kunderna ska återgå till vad som i princip kan beskrivas som en digitaliserad version av inlagan på en cd-skiva.

Många av Rapgenius fans – inklusive kända rappare som Nas – har sedan NMPA:s utspel visat sitt stöd för den crowdsourcade musiksidan. De fattar nämligen vad de har att tjäna på det: Fler och mer insatta fans. Artisterna fattar, fansen fattar och tillsammans har de fått den nya tidens produktion och konsumtion av musik att funka. Till och med mer än så – enligt en undersökning av den svenska musikbranschen gjord av två KTH-forskare 2009 tjänar artisterna faktiskt bättre än någonsin på fildelningen. Vem som förlorar på den? Skivbolagen. Kanske är det inte konstigt att de gång på gång kommer med stelbenta och hotfulla utfall mot den mest levande och spännande falangen av musikvärlden just nu – de förstår att deras tid är ute, och gör sitt bästa för att skjuta upp det oundvikliga. Då är slappa men juridiskt hållbara hagelbrakarskott riktade mot de inspirerade och nyskapande tjänsterna enkla sätt att casha in.

För att beskriva min känsla inför det citerar jag Dennis Learys hitlåt Asshole, vars text jag lydigt sökte upp på den licensierade låttextsidan Lyricsfreak.com:

”Hey, you know you really are an asshole.”


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb