I förra veckan innehöll min krönika, som riktade sig till en person vars kön jag inte kände till, ordet ”hen”. Åtta gånger till och med, blev jag upplyst om i kommentarerna. Det var många kommentarer, flera dussin, varav de flesta faktiskt ägnade sig åt att såga just ”hen”. Inte så överraskande kanske, kommentarsfält är för hen-fiender vad en honungsglacerad köttbit är för en myrstack. Så tongångarna blev hårda.

Men när jag läste en kommentar som idealiserade en tid då ”grottmännen” styrde världen, och hade ”ursinningslöst gorilla-sex” med kvinnor de hade slitit in i sina grottor, en kommentar som fastslog att hen skulle ”go fuck yourself”, som fick skribenten att ”som kvinna att längta tillbaka till tiden då vår enda uppgift var att sära på benen och hålla brasan vid liv”, då tyckte jag faktiskt en gräns hade passerats. Jag undrade hur en sådan kommentar kunde släppas förbi. Tills jag insåg att det i själva verket inte alls var en kommentar utan en krönika skriven av Nyheter24:s nöjespraktikant Gabriella Bark.

Den har i skrivande stund över 50 000 rekommendationer på Facebook. Och det tickar bara på. På Twitter har den tagits emot med, låt oss säga, viss skepsis. ”Vissa personer använder skrivbordet för att skriva smuts,” skriver någon. En annan ”skulle hellre dö än att passa in den idealbild av män Gabriella Bark beskriver”. Googlar man Barks namn är det samma sak där – en bloggande transperson pekar ut henne som transfob och flera andra personangrepp riktas mot henne, de flesta så hårda att de inte lämpar sig för återtryck här. Och så vidare. Ibland går det väldigt snabbt att från en handfull till tusentals sökresultat på Google. Och det är inte alltid positivt.

Nyheter24 jobbar, så långt det är juridiskt möjligt, efter idén att var och en är sin egen ansvariga utgivare. En bloggare har ingen annan att hämta idéer ifrån, lita på eller skylla på än sig själv – så även en Nyheter24-skribent.

Det är en syn på publicistik som är direkt hämtad från det internet som de har blivit ett av Sveriges skickligaste mediehus på. Men det innebär också att man står tämligen ensam när det blåser kallt. Detta syns tydligt i chefredaktören Henrik Erikssons kommentar till uppmärksamheten, där han säger att det inte är sajtens talan hon för och därmed att arga läsare hänvisas till Bark och enbart Bark. Till och med stödet han ger Bark - meningen ”Ge fan i personliga påhopp” – klingar falskt om man vet att den text han försvarar av tusentals transpersoner uppfattas som ett direkt förnekande av deras existens.

Och stämningen på Nyheter24:s redaktion på Regeringsgatan verkar inte heller ha förbättrats av denna publicering. Jag har själv varit med om att se min arbetsplats sågas i alla sociala kanaler samtidigt, och vet hur deppigt det känns, hur krokig ens rygg blir. Missnöjet har till och med läckt ut, den här gången. Reportern Viktor Adolfsson har besvarat sin kollega i en kritisk egen krönika, och reportern Magda Omerspahic Twitter-sågade krönikan som “sexistisk, förnedrande och nedlåtande”. Det är sådant som får folk att ta avsked. Jag vet att jag hade gjort det, och i dag kom nyheten att reportern Erik Carlsson också gör det. Jag skulle inte bli förvånad om fler hoppade av inom en snar framtid.

Men äsch. Vad de än säger överröstas de ändå, till det syvende och sista, av 50 000 Facebook-rekommendationer. Pengarna ska in. Frågan är bara var gränsen dras mellan klick och kvalitét. För Henrik Erikssons svar på kritiken är allt annat än oproblematiskt.

För en chefredaktör är en chefredaktör för att han har ett särskilt ansvar. Han läser saker innan de publiceras, kontrollerar att de håller en viss nivå och sätter stopp för dåliga idéer. Han personifierar avvägningen mellan ägarnas vinstkrav och den redaktionella integriteten. Och inte minst ansvarar han för de anställdas ve och väl.

Gabriella Bark är en praktikant på Nyheter24, en person som är där för att lära sig arbeta som journalist. Att en så monumentalt dikeskörd text av henne släpps fram är inget annat än ett svek från Henrik Eriksson. Han är så rutinerad att han måste ha vetat vad som skulle hända när sidans halvmiljon läsare mötte texten, och borde ha satt stopp för den. Om Gabriella Bark förlorat framtida jobbchanser genom den negativa uppmärksamheten denna krönika fått är det delvis hans ansvar.

Räknat i kalla stålar är Barks krönika inte är något annat än en enorm framgång. Det är inte omöjligt att mindre nogräknade konkurrenter börjar snegla på den när de utformar sina nya debattsidor. Räknat i förtroende måste dock Nyheter24:s siffror betraktas som klart lysande röda. Men det är inte bara i sin egen fot Nyheter24 skjuter när man publicerar detta. Sidan har länge gjort ett starkt och nödvändigt jobb i att granska Sverigedemokraterna, ett parti vars medlemmar inte sällan presterar grodor i klass med Barks egen.

Om en politiker publicerat en text liknande den som Bark har skrivit så hade Nyheter24 varit på hen som hundar. Men hur ska en reporter därifrån på ett trovärdigt sätt framöver kunna ställa en våldtäktsromantiserande politiker mot väggen utan att få höra ”Men ni skriver ju precis så här, ni också”? Och vad gör det för en kår som redan tampas med omfattande förtroendeproblem?

Vi förstår hur plånboken ser ut för en sida vars texter får tiotusentals likes, men hur ser dess trovärdighet ut i läsarnas ögon när texterna är identiska med politikernas snedsteg? Och, ärligt talat, är vad svensk media just nu behöver verkligen fler kommentarsfältsharanger med irrationella och sårande utläggningar om hur vidrigt ordet ”hen” är?

PS. Vad kan du som läsare göra för att förbättra medieklimatet, undrar du kanske? Det är enkelt: Följ Hans G Anderssons tips och klicka inte. Eller så klickar ni - men använder som Lotta Ilona Häyrynen föreslår proxytjänsten Unvis.it.


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb