En googling. Det var allt som behövdes för att avslöja en bluff som lurat 7 000 personer, den om hur 20-nånting-åriga Marcia Karlsson skulle ha mördats av sin invandrade expojkvän. För den som, när inlägget spreds som mest, googlade namnet Marcia Karlsson märkte att den godhjärtade privattandläkaren som skulle ha hjälpt autistiska barn gratis inte fanns på internet någon annanstans än på Facebook. Inte i folkbokföringen, inte omnämnd i någon lokaltidning, inte på Hitta.se eller Eniro.

Det håller inte. En människa som existerar lämnar inte så få spår, inte i dagens uppkopplade och nätburna Sverige. Ändå fick posten så stor spridning. Varför? Var det för att människor är rasister, och använde historian som slagträ för att backa upp sin egen politiska övertygelse? Kanske några, men inte alla. Jag tror majoriteten var mest förfärade av den så vänliga unga tjejens hemska öde, och inte förblindade av en egen dogm. Jag tror de flesta blev lättade och glada när de hörde att berättelsen var ihopljugen.

”En detalj i just den här storyn är att en del av bluffen var en myt om medierna”, skriver SR-journalisten Nick Näslund på SVT Debatt och fortsätter: ”Tidningarna hade inte skrivit något om mordet (som skulle ha ägt rum på en parkeringsplats) eftersom de påhittade förövarna bodde på en flyktingförläggning. Det är naturligtvis helt orimligt. En liknande händelse hade tapetserat nyhetssajternas förstasidor.” I debattartikeln fastslår han vidare att detta bara är ett exempel på hur journalisters roll, funktion och arbetsmetoder är fullständigt okända för många svenskar. Folk tror vi är ljugande, fabricerande och köpta propagandister, hela bunten.

Jag tror han har rätt, både i den iakttagelsen och i hans slutsats att medier behöver bli bättre på transparens och att förklara sina arbetssätt. Jag har själv anklagats för att helt enkelt hitta på de nyheter jag rapporterar, och fått mina krönikor (som alltså per definition är personligt färgade inlagor och på intet sätt objektivt rapporterande) kritiserade för att vara ”dåliga och vinklade nyhetsartiklar”. Men jag tror också problemet är djupare än så. Varför tänkte inte någon av de 7 000 som delade storyn om Marcia på att göra en så liten sak som att googla namnet på huvudpersonen innan de publicerade den på sin egen Facebook-sida? Jo, antagligen för att de inte såg sin handling som en publicering.

Och det är märkligt. Det heter sociala medier för att det är just det: Medier. Vi är i en tidsålder där en bred majoritet regelbundet publicerar sig inför hela världen, ändå är kunskapen om vad en publicering innebär och tarvar i form av faktakoll och källkritik ohyggligt låg. Desto bättre är människor på att sätta sin fulla tillit till olika rasistiska hatsajter som, för att låna Lisa Magnussons ord, ”ständigt talar om vikten av sanning, vilket är rätt anmärkningsvärt med tanke på att personerna bakom dessa sajter själva ljuger så mycket.”

Det finns en mängd sätt att spräcka en falsk story och ta ansvar för vad man för vidare i sociala medier, och det de har gemensamt är att de inte skulle ta mer än fem minuter att genomföra till fullo. Ändå lyser kollen med sin frånvaro när mordet på Marcia intar Facebook. Kanske hänger det ihop med det låga förtroendet för journalistkåren, med att människor inte vet vad vi gör, vilka processer en nyhet genomgår innan den möter läsarens ögon på deras favoritsajt. Och vilka processer de inte går igenom på hatsajterna, efter att de fallit dess körsbärsplockande redaktörer i smaken.

I en uppsats av Eva Nilsson och Sofie Nordström läser jag att slöjdens syfte i skolan i slutet av 1800-talet var att ”inplanta hos (eleven) vigten, behaget och fördelarne af ordning och noggrannhet, äfvensom nödvändigheten af uppmärksamhet, flit och ihärdighet”. I dag är det betydligt fler som dagligen publicerar sig på nätet än som syr ett lakan eller täljer en smörkniv, och det finns betydligt mer att förlora på att inte kunna hantera det förra än det senare.

En kurs i att bedöma, faktagranska och ta ansvar för den information man tar och in sprider vore definitivt ett sätt att, i en tid då sanningen är mer relativ än någonsin, förhindra att direkt skadliga lögner sprids på sociala medier.
Så kanske Marcia, och alla andra påhittade mordoffer där ute, får slippa undan sina hemska öden.

Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.