Twitter en ljummen vardagmorgon. En storm har kommit och gått, och luften hänger tung av ställningstaganden och polemik. Under en blånande himmel strövar ledarskribenterna förbi, lojt betande på några opinionsundersökningar. En flock skränande ordvitsare bryter upp i ett moln av retweets, och flaxar iväg genom den skymmande feeden. Ur mörkret i en djup grotta hörs en suck om skillnaden mellan hästar år 2012 och år 2013. Ingen bryr sig.
En färgglad papegoja slår sig ned på en smal trädgren. Den vänder sitt huvud, först åt ena och sedan åt andra hållet, scannar av området med sina tomma ögon. Sedan utbrister den: ”Är detta Sverige eller har jag vaknat idag i arabland??? Kan inte acceptera detta larvande för islam.” Två till papegojor dalar fram genom luften och landar på grenen. De är omöjliga att skilja från varandra, namnlösa, med intetsägande och identiska ansikten som ryckigt nickar mot varandra. De skriker till, i tur och ordning. ”Syrier med pengar köper paketresor som tar dem till kravlöshetens och bidragens Sverige”. ”1000 svenskar blir rånade misshandlade våldtagna det som är rasism..?”
Den som någonsin åkt på safari genom Twitter känner igen typerna. De brukar kallas troll. Det är dock varken en särskilt korrekt eller ens en vidare passande beskrivning av dem. Begreppet troll kom till genom engelskans ”trolling”, det vill säga att fiska med ett bete som släpar efter ens båt, och anspelar på att man sprider provocerande inlägg omkring sig med förhoppningen att någon ska nappa och bli arg. Ett trolls tillfredsställelse finns i att se den förbannade personen sedan vända upp och ner på himmel och jord över något som inte ens är allvarligt menat. Trollandet är ett tveeggat svärd, som kan slå mot såväl Westboro Baptist Church som fredsaktivister, och det saknar motiv utöver den rena jävelskapen.
Papegojorna saknar inte motiv. Deras varma och oavbrutna engagemang för rasism, sexism och en generellt mer intolerant politik, lyser för det första tydligt igenom allt de säger och gör. Intensiteten med vilken de propagerar för hårdare tag mot andra människor än de själva är för det andra ett av deras klaraste kännetecken, och med den följer en ofta stor produktion av tweets. Siffror från 10 000 ända upp till 50 000 är inte ovanliga. Här finns dock ett undantag: De som startat nya konton, antingen för att deras föregående blivit avstängt eller för att de behöver fler händer att dunka sig i ryggen med. Lex ”Bra sagt, Dan!”
De är också för det tredje påfallande ofta undermåliga på att formulera sig, och känns ofta igen på det frikostiga bruket av versaler, den totala frånvaron av skiljetecken samt generösa särskrivningar. En äkta papegoja är för det fjärde fullständigt anonym, utan varken bild- eller namnuppgifter tillräckliga för att identifiera dem. De kallar sig istället saker som ”Swedefriendly”, ”Varg i Veum” och ”Ohenifierad”, kodord för en människosyn som hamnar långt bortom den som majoriteten av svenskarna skriver under på. Dessa kodord återkommer också i deras debattinlägg på Twitter. Ser du formuleringar som ”hur länge ska vansinnet fortsätta”, ”jakten på oliktänkande” och ”jag är inte rasist”, eller ord som ”Absurdistan”, ”kulturmarxist”, ”sjuklövern” och ”demokratur”, så kan du vara ganska säker på att du hittat en papegoja. För det femte och sista är papegojor fullständigt främmande för att ifrågasätta de källor eller idéer som de en gång bestämt sig för är de rätta. De är dogmatiska, och säger det de blivit inlärda i en upprepning av sina kodord som kan pågå till synes hur länge som helst.
Papegojor och troll är alltså inte samma sak. Åtskillnaden kan tyckas oviktig, men i den ligger något meningsfullt. Den ena gruppen misstror och föraktar systematiskt stora och för Sverige viktiga människogrupper. Av engagemanget att döma låter de sitt förakt genomlysa hela vardagen, stråla genom ögonen och fingrarna i allt de gör. Ett troll är en tillfällets Puck, en retsam fan som den utsatte glömmer bort i morgon. Men en flock papegojor kan tillsammans få någon att sluta orka, dra sig tillbaka, tystna.
Papegojorna flyger ofta omkring ledarskribenternas halsar i fåfänga försök att för en sekund fånga deras blickar. Men emellanåt ger de sig på något litet djur som kilar förbi på marken, något mjukt och för litet för att bli sedd av omvärlden. Då kan deras attacker åsamka riktig skada. Det där lilla djuret måste veta att det är sett, och att papegojorna hur uttröttande de än verkar bara har ett vapen: Det inlärda tjatet. Om alla vet att det är strunt kan alla sluta lyssna. Då pratar bara papegojorna med sig själva. En ekokammare de säkert trivs med, men som vi slipper om vi vill.
Den ljumma morgonen övergår i solvarm förmiddag, och det finns så mycket att göra på Twitter.
Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.
