I förra veckan skrev jag här om papegojor på Twitter, och varför vi bör betrakta och argumentera mot dem som just sådana. I dag vill jag tillfoga en liten revidering till det resonemanget. Vi ska fortfarande argumentera mot de anonyma, argt främlingsfientliga twittrarna som vore de papegojor, icke-tänkande, icke-ifrågasättande och tanklöst repeterande vad någon lärt dem säga. Men vi kanske inte ska betrakta dem som papegojor. Kanske bör vi försöka se igenom det tjockt liggande lagret av rättslös anonymitet, ta oss in bakom de inlärda propagandameningarna och försöka se den där personen där bakom i vitögat. Kanske kan vi nämligen då inse vad hen i själva verket fruktar.

Min jul var väldigt trevlig. Jag firade med min flickväns familj, med min egen familj, med vänner ute på landet. Jag har ätit, druckit och skrattat gott i de bästa av sällskap, och till och med hunnit med en bastu trots bristen på snö att rulla sig i. Det har varit underbart och ganska urkopplat, utan den regelbundna nätrutin jag brukar leva efter. Jag har saknat koll på vad som hänt på nätet i så många dagar nu – typ fem, sex – att det börjar lukta personbästa. Inte ens Twitterstormen om Zlatans idiotiska kommentarer om damfotboll har jag direkt hängt med i. Och det är något jag unnar alla människor; att för en stund under ledigheten släppa kollen, slippa vara ansvarig, strunta i att veta. Jag tror det är nödvändigt för den som vill bibehålla en sund relation till sin vardag att då och då fly den.

Men på julaftonsmorgonen, väntandes på bussen som skulle ta mig till firandet hos min mammas familj, insåg jag att alla inte tror som jag. En särdeles intensiv papegoja, som också är välkänd på olika svenska tidningsredaktioner som en entusiastisk inringare, var lika igång som vanligt. På sitt säregna skiljeteckenslösa sätt twittrade han saker som ”Ni blir hycklare angripa FRA NSA och romer register men registrera hänga ut 1000 svenskar ok” och ”Ni suktar ju att förstöra för andra, svensken får inte ha sin identitet tradition kultur seder anpassa sig”. Datumet för tweetsen blinkade sakligt i hörnet: 24 dec. Något knöt sig i maggropen på mig. Det var bara timmar kvar till Kalle Anka, middag och Karl-Bertil Jonsson, men inga ärenden verkade dra i denna person. Ingen prinskorv skulle stekas, ingenting slås in, inga julöl ställas på kylning. Ingen lägenhet skulle städas för de besökande nära och kära.

Det var en sorglig tanke, och jag hade inte sett den bland julstöket på sociala medier, så jag twittrade att jag hoppades folk som han ”faktiskt har någon att fira jul med i dag. Att han inte sitter ensam och hatar.” En kort stund senare svarade han själv mig: ”Utförsäkrad av 2 regeringar - ska vi snacka hat?” Diskussionen som följde var illustrativ för när två personer som befinner sig på helt olika planeter försöker kommunicera. Jag beklagade att han var utförsäkrad och frågade hur kan klarade sig, och fick svaret att ”ni ljög i 2 år om det, men det triggade mig kartlägga invandringen bräcka alla antirasister journalister politiker”. Jag vet inte vad han menar att ”vi” ljög om. Jag ställde min fråga igen, och fick den gången svaret ”Fortsätt bara, det triggar mig, hela nästa års alla invandringsdebatter är bräckt”.

En tredje gång försökte jag fråga om hur han överlevde och om han satt ensam på julafton. Men då fick jag inget svar alls.

Politik är en svår sak. Det är ett försök att omvandla ett helt lands rosenbuske av åsikter till gångbara strategier för att vi ska kunna leva med varandra. Mångfald förvandlas till en strömlinjeformad enfald. Därmed är det självklart att de som hamnar utanför mittenfåran känner sig sviken av det som ska vara deras land. Att tillvarata ilskan som då uppstår och rikta den mot en lite svagare grupp, som får bära hästhuvudet för nationens brister, är ett välbeprövat politiskt framgångsrecept. De arga och deras offer samspelar i en olycklig dans, koreograferad av politiker som vet vad de ska spela på. Just därför är de arga också offer, om än för systemet: ensamma, arga, utförsäkrade. Ibland når man nästan fram till dem, och då märks det. Hur de som brickor har blivit utspelade.

Papegojor utnyttjar yttrandefriheten på det mest smutsiga sättet, som en arg och ansiktslös mobb. Det är deras rätt. Den som inte håller med eller orkar lyssna har rätten att strunta i dem. Men det krävs inte mycket skrapande på ytan för att urskilja katastroferna som en gång drabbat dem; de som nu drabbar oss.


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.