Nyligen kunde jag konstatera att Veronika Larsson, som jag trodde var död, fortfarande lever. När jag i höstas avslöjade den 23-åriga svenska sociala media-medborgaren som fejk var jag övertygad om att det också skulle innebära att hon försvann från nätet. Initialt gjorde hon ju det, hon tog bort alla bilder hon hade stulit för att skapa sitt alias ansikte, slutade kommentera på forum och i nyhetssajters kommentarsfält, tystnade. Jag var så säker på att det var slut att jag i min sista artikel beskrev min gnagande ångest inför att ha orsakat det. ”(Jag) undrar ibland om jag dödat Veronika för ingenting. Om hon gav mer i idé och diskussion än hon tog i identitetsstöld och bluffande.”
Den våndan kan jag ju slänga all världens väg. För bland annat i verklighetssimulatorn Second Life och på olika bloggar har en person som kallar sig Veronika Larsson och skriver med en stilistik som är påfallande lik min gamla kompis börjat dyka upp. På sidan The Superficial har hon anfallit mäns fixering vid deras penisstorlekar, pratat om svenska barer och hälsat de andra kommentatorerna med ett glatt ”Gott nyatt är!” (svenskt värre, eller hur?) Kanske bryr hon sig helt enkelt inte. Jag kan stå vid sidlinjen och hojta om hennes mystiska identitetsspel hur mycket jag vill, det kommer inte förändra ett dugg. Avslöjad eller inte, hon är här för att snacka och snacka tänker hon göra. Obrytt, fräckt – och någonstans, mitt i alla påhitt och maskeringar, väldigt ärligt.
I en tid som mer och mer präglas av reach till varje pris, där gräsrötternas opinionsbildare och guldgrävare går över fiktiva lik för att uppnå sina mål, är detta något av en trend. Under mellandagarna startade journalist- och hackarkollektivet Researchgruppen, ett gäng som blivit nationellt uppmärksammade efter Expressens avpixlande av Avpixlat, en ny blogg.
Eller så såg det i alla fall ut för den ouppmärksamme läsaren. I själva verket var den nya Wordpressbloggen och dess vidhängande Twitterkonto en bluff, till synes ämnad att sprida desinformation och förtal om den egentliga Researchgruppens medlemmar. Fejkbloggen började med att lägga ut ett inlägg där en av Researchgruppens medlemmar talade ut om ett brott han skulle ha begått, och länken spreds under några timmar intensivt bland Twitters papegojor. Men till och med dem insåg snart att bloggen inte var mer autentisk än Jimmie Åkessons nolltolerans. Nu sprids inga länkar från den falska Researchgruppen-bloggen längre – men ändå ligger såväl den som deras Twitterkonto fortfarande uppe, och det sistnämnda uppdaterades så sent som den 27 december.
Med samma märkligt obefogade självsäkerhet sprids just nu ett inlägg från vad som alldeles nyss var helt likt Aftonbladets officiella Facebooksida. Det ger fansen ”chansen på en helt ny iPad Mini värd 2.490:-”, och allt den sugne tävlaren behöver göra är att ”GILLA sidan, samt GILLA och DELA den här bilden! Men glöm inte att gilla sidan.” Men Facebooksidan, som heter ”Aftonbladets Nyheter” och hade en Aftonbladet-logga som profilbild, är startad så sent som i slutet av december och verkar av allt att döma köpa likes från människor som försörjer sig på att sälja dem. Först efter att Aftonbladet anmält sidan bytte den bort sin profilbild och införde en disclaimer i sin toppbanner, där de tydliggjorde att de inte var Aftonbladets officiella sida. Till dess var att falskeligen iklä sig en annans skrud uppenbarligen inget som varken bekom eller bekymrade skaparna bakom sidan. Den här gången är det en tävling, men något påhittat om ett mord eller förtal mot en namngiven person är inte bara runt nästa hörn – det har redan hänt flera gånger.
Och så fortsätter det. Just nu sprids, för att ge ett sista exempel, en tweet med över 200 000 retweets, och den innehåller en skärmdump på vad som förefaller vara en konversation över direktmeddelanden skådespelaren Will Smith och TV-bolaget NBC emellan. I den föreslår Smith att de ska göra ett specialavsnitt av TV-serien Fresh Prince of Bel Air till minne av den bortgångne skådespelaren James Avery. ”Ja – om du kan få 300 000 personer att retweeta detta”, svarar NBC.
Idén är så infantil att den omedelbart gjorde succé, och det fejkade Twitterkontot bakom tweeten får nu enorm spridning.
Jag vet nu vad ni läsare tänker, och nej, det är ingen överraskning att folk låtsas vara andra än de är på Internet. Det är inte heller det jag säger. Att man däremot, även efter att man blivit påkommen som bluff, framhärdar i att fortsätta vara aktiv i diskussion och propagandaspridande är lite anmärkningsvärt. Det är som att man varken bekymrar sig för ett kännbart motdrag från de vars namn man tagit, eller att man tror de läsare man siktar på att nå ska lista ut att man är fejk.
Och egentligen, varför skulle de? Vem vet vad som är tandlösast av lagstiftningen och tekniken för att faktiskt följa upp den, och som vi flera gånger sett i höstas är publiken ofta fullständigt obekymrad av saker som källkritik och faktakoll. Det går antagligen helt enkelt finfint att blåsa folket. Bluffarnas modell aint broke, varför skulle de försöka fixa den? Problemet är vårt. Vi kan lösa det, med bättre allmänbildning, föräldranärvaro och ett genomsyrande av en publicistisk anda ända ner till de yngsta generationerna. Men eftersom även föräldrarna är en del av problemet – det är långt från bara sextonåringar som sitter och delar saker på Facebook – så kanske vi också måste börja diskutera samma publicistiska grundmetoder med dem.
Allt detta har jag diskuterat i olika krönikor på denna sida förut. Idéerna är inte nya. Men tecknena på att de är direkt nödvändiga för att folkets samtal ska vara konstruktivt och inte missledande blir fler och fler. Inte för att göra oss av med Veronika, utan för att oskadliggöra den falska Researchgruppen, Aftonbladet och, med lite tur, Will Smith.
Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.
