I hörnet mellan väggen och taket i köket på en lokal pizzeria i New Jersey, USA, satt det i somras en liten webbkamera. Den var förmodligen där av övervakningsskäl, för att något försäkringsbolag krävde det, men hade inte konfigurerats och streamade därför oavsiktligt och oavbrutet ut allt den såg på nätet. Skrev man in rätt ip-adress i adressfönstret kunde man utan problem se vad som hände i pizzerians kök. Kanske kände ägaren till det, men brydde sig bara inte. ”Det är ju bara en av miljontals, kanske miljarder, olika sidor på nätet,” kanske han tänkte. ”Vem skulle orka sitta och chansa på olika ip-nummer i oändlighet, bara för att till slut hitta till just min?”. Hur som helst satte han sig en sommardag ner på en stol i köket, mitt framför just denna webbkamera, och började onanera.

Entré 4chan.

På den stora, kontroversiella och stökiga underdelen av 4chan som tillägnas allmän diskussion gör användarna lite vad som helst för att fördriva tiden. En av dessa sysselsättningar är att leta upp – gissa vad? – just den sortens webbkameror som öppet streamar ut vad som händer framför dem. När jag skriver detta finns en just sådan tråd på 4chan, och efter att ha klickat på en av länkarna fastnar jag en stund framför en sändning från en skolkorridor. Folk i 16-17-årsåldern knallar av och an med ryggsäckarna hängande långt ner på svanken och händerna djupt i fickorna. De ser amerikanska ut, och på väggen hänger en banderoll med texten ”Commitment to graduate”. Därefter går jag vidare till en kamera som visar sig stå riktad mot en sovande asiatisk man. Via en liten panel kan jag kontrollera kameran, men han väcks av att den vrider sig fram och tillbaka när jag panorerar över rummet. Med en trött min sätter han sig upp ur sängen, böjer sig fram mot kameran, och bilden fryser. ”Han tröttnade väl på vårt jävelskap,” skriver någon i tråden.

Det är inte svårt att hitta sådana här webbkameror. Man kan googla på den exakta fras som står på de sidor som kamerorna skapar, eller så utgår man från långa listor på ip-adresser som någon tagit fram, och provar adress efter adress. Det var så här den mystiska flickan som kallas Chip-chan hittades, och det är såhär skämtaren som ligger bakom Youtubekanalen IPCamLeaks hittar sina offer – till exempel kontorsarbetaren som förvirrad över att hans webbkamera spelar The Polices stalkerklassiker ”Every breath you take” för honom ringer den tekniska supporten, allt fångat på film. Och just på detta sätt hittade någon i somras streamingen från den webbkamera som tyst och stilla betraktade en runkande pizzeriaägare. I tråden utbröt uppståndelse, och fler och fler loggade in för att titta på mannens ofrivilliga show. Till slut dök en person upp som inte bara kände igen platsen och ägaren, utan också var djärv nog för att sätta sig i bilen, åka dit och konfrontera honom. Det hela slutade i ett gäng nyhetsartiklar, och numera är de recensioner av pizzerian som finns på nätet märkligt fokuserade på deras ”speciella sås”.

Det finns något tidsenligt i massorna av tonåringar som envist, målmedvetet, outtröttligt går igenom kamera efter kamera efter kamera i jakt på något att knyta an till okända människor över. Jag känner igen det i mig själv. En generation har glömt att stänga ett fönster, och en annan vet att utnyttja det. Datorn blir den anonyma gruppens förlängda hand och boostade kreativitet, och får dem att åstadkommer saker de aldrig skulle kunna drömma om ensamma. Till slut händer något som får det att läcka över i verkligheten, rubriker skrivs, restaurangers rykten förstörs, och gruppen drar sig tillbaka. Som en poltergeist ställer de till med det bråk de önskar för att sedan flyta tillbaka in i väggen och försvinna.


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.