I min familj brukar vi se på filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray på nyår. Det är en minor classic, med en begåvad grundidé, bra skådespelare och ett lagom lågmält berättande som funkar för alla åldrar.

Nu har vi hittat vår nya favorit: Truman Show. Inte nog med att även den har bra skådespelarinsatser (även om jag i princip har lite svårt för Jim Carrey) och en trevlig berättarton. Den har framför allt en väldigt modern story.

Truman Show handlar om Truman Burbank, spelad av just Jim Carrey, som föds in en tv-såpa, där tv-tittarna sedan kan följa hans liv dygnet runt. Alla runt om honom är skådespelare, hela hans liv utspelas i en enorm tv-studio.

Till sist börjar kulisserna att synas även för Truman och han inser att något är lurt. Uppbrottet från hans övervakade miljö, från rollen som ofrivillig huvudperson, slutar givetvis i tv-regissörens nederlag, i Trumans frihet.

Idag har vi två varianter på Truman Show runt om oss.

Det går att hävda att statens övervakning, via FRA, amerikanska NSA och annat, i stora stycken liknar Truman Show, där vi ofrivilligt spelar oss själva, övervakade i varje steg.

Men vi regisserar också vår egen Truman Show.

Med tjänster som Narrative, Instagram, Facebook, Runkeeper, Foursquare och många andra bygger vi upp en bild av vårt liv, som i många fall också kan följas av trogna tittare.

Denna självvalda "övervakning" sker med öppna ögon, även om många säkert skulle hävda att vi gör det med rejält stora skygglappar.

Den moderna övervakningen är svårare att lämna genom en trappa, ut ur tv-studion. Vår egen show saknar gränser och har ofta en ganska kass regissör: vi själva.

Den övervakning som Truman Burbank utsätts för blir ett fängelse och i praktiken ett förtryck. Det är inte svårt att se övergreppet på en man, som tror sig vara omgiven av vänner men där de egentligen bara är hårt drillade, produktplacerade skådespelare.

Vår egen, självvalda övervakning är dramatiskt annorlunda. Med vår öppenhet öppnar vi dörrar mot nya intryck, mot tjänster och ett liv som faktiskt i många avseenden är rikare och bättre.

Men det finns saker som vi ännu inte är färdiga med. En sak är att vi själva bestämmer oss för att sprida berättelsen om oss själva. Men hur och på vilket sätt ska vi inkludera andra i den?

Och hur ska vi bli bättre på att "regissera" storyn? Det är kanske omöjligt att veta vad som bidrar till berättelsen när det händer, men långt senare kanske vi vill bygga en dramaturgi kring alla våra incheckningar, statusuppdateringar och tweets. Hur gör vi det?

Frågorna är många. Möjligheterna kanske fler. Kanske kan detta bli viktiga samtalsämnen även i min familj kommande nyårshelger. Om bara inte mina barn flyr huset, efter mitt ganska taffliga skämt till sonen: "jag kanske inte är din pappa, jag kanske bara är en skådespelare".


Magnus Höij är chefredaktör på Internetworld. På Twitter är han @magnushoij.