Jag läste nyss Bea Uusmas reportagebok ”Expeditionen”, om Andrées polarexpedition. Det är en gripande skildring av hur tre personer som drabbats av en tidsanda satsar allt på ett synnerligen illa förberett kort. I en tid då den vita mannen var världens herre, och det fortfarande fanns outforskade ytor på kartan att underkuva, lät sig ingenjör Andrée inte bekomma av att samtliga medföljande på expeditionen fullständigt saknade erfarenhet av det ogästvänliga livet på Arktis. Och även efter att deras ballong kraschat släpade de finkläder och champagne efter sig i tunga slädar, i ett uppenbart försök att vara redo för en glamourös hemfärd efter avklarat uppdrag. Allt i bjärt kontrast med den verklighet som till slut dödade dem.

Jag kan verkligen rekommendera Uusmas bok. Inte minst till den som vill förstå det genanta haveri som en sajt vid namn Lexbase just nu genomgår.

Den som inte legat i koma de senaste dagarna har nog hört talas om den, sajten som mot betalning erbjuder vem som helst information om samtliga domar som fällts i svenska domstolar de senaste fem åren. Dess grundare och majoritetsägare heter Jonas Häger, är 26 år gammal, och sedan hans nya sajt såväl hackats som ertappats med grava säkerhetsförsummelser icke längre anträffbar. Han är på det hela taget en mystisk person, med varken inkomst de senaste åren eller några egentliga sökträffar på Google innan hela karusellen med Lexbase drog igång. Men under de senaste 36 timmarna hann miljontals svenskar besöka hans sajt innan operatören Bahnhof till slut drog ur sladden.

Varifrån kommer, i ett land där respekten för den personliga integriteten traditionellt betraktas som stor, idén att alla brottsdömda och brottsoffer ska publiceras på nätet? Tja, kanske är det ett lätt sätt att tjäna snabba stålar, helt utan andra idealiska höjder. Men kanske kan det tolkas som en extrem feltolkning av en dygd i samtiden: Transparensen.

I dag premieras såväl företag som privatpersoner som vågar exponera det allra innersta, som är ärliga om tillkortakommanden och modigt visar sin tårfuktiga hals. Tillsammans med intrycket av nätet som ett tillgängliggörande av allt, en genväg till vad man än önskar sig, kanske Jonas Häger fick bilden av att det var hans ansvar att tvätta andra smutsiga bykar genom att fläka ut samhällets mest obönhörliga register. Att det skulle hyllas som ett avantgardistiskt expresståg in i framtiden.

Men han missade verkligheten. Verkligheten är att rättssystem inte är ofelbara, och att det i ännu högre utsträckning öppnar för katastrofer när ett till lager av möjliga misstag läggs ovanpå – som till exempel ett webbaserat register. De första som falskeligen anklagas för brott i registret har redan klivit fram, och trots att Lexbase under sidan ”Etik och Policy” utlovar ”avancerad teknik” har Computer Sweden kunnat beslå dem med fullständigt tragiska säkerhetsbrister. I verkligheten är transparens att genomlysa sig själv, inte att oombett genomlysa andra.

Dessutom är verkligheten att alla möjligheter inte ska utnyttjas. En brödkniv kan användas till mord, men bara därför bör man inte göra det. Nätet kan användas till att dra offentlighetsprincipen till sin extrem och öppna för okynnessurfande bland domar som beskriver människors förödda liv, men bara därför bör man inte göra det. Med nätets möjligheter, som också med allt annat, kommer ett ansvar att inte missbruka det.

Nu har Lexbase stängts ned. Kvar på nätet finns pressmeddelandet där avsikten med sajten beskrivs som ”att förhindra brott något som glömts i den allmänna debatten".

Snöblinda snubblar de framåt, med fracken i släden. Mot den säkra undergång som den glömda verkligheten innebär.


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.