Det talas med jämna mellanrum om något som envist kallas "internetberoende". Diskussionerna, som tycks blossa upp någon gång om året har en del gemensamma drag. Några sådana är exempelvis att de bygger på skrämselargument, att de ofta baseras på floskler och ovetenskap samt att de till synes med klockprecision sammanfaller med lanseringen av nya entreprenöriella behandlingsverksamheter som ska lösa det påstådda problemet.

Som nätforskare har jag följt denna utveckling nära. De återkommande cyklerna börjar bli tröttsamma. Budskapen från de olika beroendecharlatanerna är nämligen näst intill identiska. I den rätt komplicerade överbyggnad vi kallar livet identifieras en rad invecklade problem och kopplas till enkla och lättrelaterade orsaker; här internet.

Årets upplaga av följetongen presenteras av företaget Internetakuten. I en rad nyhetsartiklar, debattartiklar och radioprogram har deras vd och beroendeexpert fått leverera svulstiga drapor om "mobile detox", "besatthet" och "vanföreställningar". Droppen som fick bägaren att rinna över var den snabb-diagnostiska övningen som presenterades i måndagens Nyhetsmorgon. Internetakutens vd menade på uppenbart uppriktigt allvar att verkligt stor varningsflagg bör hissas om man som mobilanvändare går samtidigt som man tittar på sin telefon.

Jag baxnade. Blev mållös. Som bevisföring angavs något fall där en person ramlat ner på tunnelbanespåret på grund av dålig uppmärksamhet på var perrongen tog slut, och det vidare okommenterade att man också kan vara en fara för andra i sin omgivning.

I mångt och mycket liknade det ett rätt sjaskigt amerikanskt youtubeklipp på samma tema, där "texting while walking" liknas vid rattonykterhet och att röka drogen crystal meth. Det är ju jättekonstigt.

Missbruksliknelsen används ofta på ett väldigt slarvigt vis. Det finns idag varken diagnos eller konsensus för att tala om internetberoende eller -missbruk. De som profiterar på nätberoendediskussionerna saknar som regel all vetenskaplig förankring.

Att det går att se något som istället kan kallas för problematiskt användande är många överens om. Med det menas att det finns datoranvändare som har svårt att reglera tid spenderad framför datorn i förhållande till andra tänkbart viktiga aktiviteter som mat, sömn och socialt uppgänge.

Men att ta klivet därifrån till att som Internetakuten tala om neurobiologisk förändringsbehandling, återfallsförebyggande och andlig terapi för att råda bot på detta påstådda beroende är inget som gynnar den som faktiskt har problem. Det är kvacksalveri.

I en hyggligt färsk undersökning från svenska forskare går det exempelvis att läsa att "tillgång till Internet inte är avgörande för att ett maladaptivt eller patologiskt internetanvändande skall utvecklas" och vidare att "studien visar att ungdomar som saknar emotionellt och psykologiskt stöd från sina föräldrar löper den största risken". Det betyder alltså uttolkat att det inte specifikt är just mängden internet som är problemet, samt att grunden i ungas välbefinnande är att det finns stöttande och närvarande föräldrar i deras närhet.

Samtidigt ser vi verksamheter som aggressivt agiterar för att föräldrar och vuxna ska sjukdomsstämpla unga nätvana kids, allra helst se till att ungdomarna blir tvångsinskrivna på behandlingshem.

Man kan ju fundera på var det där stödet egentligen finns.


Marcin de Kaminski är nätforskare och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet. På Twitter är han @dekaminski