I går ballade Twitter ur.

Det var inte så att det saknades stoff att prata om. Nyheten att komikern Soran Ismail inte skulle delta i några SR-produktioner fram till efter valet på grund av sitt motstånd mot Sverigedemokraterna slog ned som en debattbomb. Dessutom fortsatte diskussionen om Jens Spendrups uttalande om att Sverige inte har tillräckligt många kompetenta kvinnor för att det ska räcka till jämställda bolagsstyrelser. Lite lågintensivt bubblade även missnöjet vidare med Blondinbellas avståndstagande från feminismen. Allt detta på några få timmar under eftermiddagen en vanlig onsdag.

Men en fråga fick twittrarna snabbare än något annat att upprört trycka på retweet-knappen. ”Blir så fruktansvärt förbannad på detta, helt allvarligt! Lägg av!”, skrev till exempel @suralingon. ”Jag fattar inte hur det här kan tolereras av någon”, fyllde @forsgren i och fick medhåll av @CamillaRagfors: ”Nu har twitter spårat ut. Detta är inte okej alls.” De hade alla tre inkluderat en och samma länk i tweetsen, och den gick till en ytterligare tweet som var skriven av @bisonblog. ”Twitter visar sig från sin sämsta sida. Verkligen inte okej,” skrev han och länkade till ännu en tweet. ”Det är verkligen inte ok detta”, skrev @geniet där och länkade till ännu en tweet… Ni förstår kanske vart detta är på väg?

Om ni är nyfikna på var denna länkkedja slutar kan jag berätta. Jag har nämligen bålt och djärvt vandrat hela vägen. Jag vandrade genom eld och vatten för er, klickade på åtminstone tjugofem länkar, alla ackompanjerade av lika intresseväckande men vaga beskrivningar, och jag följde resan till sitt slut. Det visade sig som så ofta förut att hela idén mer eller mindre var en slump – som hade börjat då amerikanen @BenHowe länkade till en nu raderad tweet och tillade ”I’ll respond to this later.” Flera andra hade också hittat till trendens källa, visade det sig, till exempel @djmashup2009 som med glada versaler skrev ”I GOT TO THE END WHAT DO I WIN”.

Det är möjligt att de som tillsammans byggde upp denna spontanta Twitterlek var mer eller mindre inspirerad av Reddit, där en liknande sysselsättning kallad ”the old switcharoo” har pågått i över två och ett halvt år. Ett oräkneligt antal kommentarer har länkats ihop till en jättelik svans, som bara tycks pågå och pågå. Leken driver med de ihoplänkningar som är själva nätets kitt, men speglar också användarnas bild av nätet som något som går att skära igenom, nå slutet på. Och det är väl egentligen inget särskilt med det. I slutet väntar ingen skattkista, utan bara en sista kommentar. Trots det ger sig folk in i klickandet, entusiastiskt och envist, kämpar sig fram till det meningslösa slutet. Varför?

Jag tror att det erbjuder oss en paus. Den eviga och oförutsägbara debattvilja som just nu likt bensin indränkt de svenska sociala medierna kan med en enda gnista kan få ett jättedrev att explodera, och förtära nyhetslöp och debattartiklar i sina hungriga flammor. Vi är alltid redo, sitter som på nålar och väntar på nästa moment som kräver vår uppmärksamhet och ilska. Plötsligt dyker så en tweet upp med samma dramatiska tonläge vi är så vana vid att se, men som efter några klick visar sig vara en drift med sig själv. Vi inser att vi haft fingret på hanen, mjuknar och ler förläget åt oss själva.

En fråga som börjat diskuteras mer intensivt sedan ungefär ett halvår är om det i överhuvudtaget går att göra något åt den situationen. Det saknas inte förslag på hur, till exempel har historikern Rasmus Fleischer fört fram 12 konstruktiva råd kring hur en twittrare kan vägra vara en del av snackisdramaturgin och helt nyligen skrev Michael Kazarnowicz ett manifest för hur Internet skulle lagas, som kan sammanfattas ungefär ”tänk efter före”.

Eller så ska vi kanske bara följa länkarna så långt vi kan, utan att bry oss om var det slutar.


Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.