– Har du hört talas om Talking Angela-appen? De säger att den samlar in ens uppgifter till hackare.
Knappt har vi hunnit slå oss ner kring bordet på den indiska restaurangen, jag, min pappa och mina tre syskon på hans sida, förrän min 12-åriga syster spänner ögonen i mig och ställer en fråga som jag kan se att hon velat ha svar på ett tag.
Det pratas om Talking Angela på hennes skola. Appen, som låter användaren konversera med en glamourös katt vid vad som ser ut som ett pittoreskt franskt cafébord, använder sig av en så kallad chatbot. Den förstår ungefär vad du skriver till den, och kan också se vilka miner du gör genom kameran på framsidan av din telefon. Svaren du får är anpassade efter detta, så gott det går.
En av användarna som på Itunes Store lämnat en recension av appen är inte särskilt charmad. Hon kallar sig ”En rädd tjej… :(”
”Jag laddade ner appen och frågade om hon var en pedofil. ’Kanske, men ska vi bli vänner?’ svarade hon, sedan frågade hon om mitt mobilnummer. Om du har appen så håll för kameran så pedofilen inte ser dig. Zooma in på ögonen så ser du pedofilens skugga. Men om du är riktigt smart så raderar du appen nu! Skriv ingenting om er själva eller eran familj. Pedofilen kan söka upp er och fånga er eller döda er...”, skrev den rädda tjejen. På Facebook hittar jag en till varning, som fått flera hundra delningar. ”Pedofilen har redan kidnappat massa barn vad jag hört”, står det där.
Detta rykte är just nu i slutfasen av sin andra omgång av internationell cirkulation. Första gången var ganska exakt för ett år sedan, och den nuvarande, betydligt mer genomslagskraftiga omgången, tog fart i början av februari. I framför allt Australien, delar av Sydostasien, Storbritannien och Nordamerika har medier snappat upp ryktena och rapporterat om dem, och här i Sverige har Jonas Redin på Västerbottens-Kuriren varit bäst på att följa storyn. Alla har de skrivit med ett huvudsakligt budskap: Ni kan vara lugna, inga skummisar sitter och gömmer sig bakom Talking Angelas ögon. Det är bara ett grundlöst rykte.
Men som sådant säger det, precis som vandringssägner brukar, massor om de som sprider det vidare.
Hackare och pedofiler är på många sätt vår tids skogsrån och troll. Att använda nätet är för de flesta ofrånkomligt i dag, inte minst för barn och ungdomar. Vi har det omkring oss dagligen, vi beror på det. Ändå är nätets tekniska uppbyggnad tämligen okända. Det är ytterst få som förstår till exempel vad som händer mellan det att du klickar ”skicka” på ett mejl, och att det ramlar ner i mottagarens inkorg. Så har det traditionellt alltid sett ut med tekniska innovationer: Först börjar vi använda dem, sedan börjar vi lita på dem.
I sin bok Råttan i pizzan berättar Bengt af Klintberg om skräckhistorierna som omgärdade mikrovågsugnen, ännu tio år efter att de introducerats brett i Sverige. ”De mystiska osynliga mikrovågorna som rekordsnabbt hettar upp maten representerar en teknologi som de flesta inte begriper sig på. Vem vet vilka faror de för med sig?”, skriver han. I hysterin kring Talking Angela ser vi något liknande.
Hackaren är vår bild av personen som faktiskt förstår sig på teknologin, och som gärna utnyttjar sitt övertag mot oss genom allt från oskyldiga spratt till ekonomisk brottslighet. På samma sätt kan pedofilen ses som en hackare på steroider: Han utgör en monstruös fara som i sin fasansfulla omfattning inte riktigt är klar för barnen, han finns där barnen finns och kan kreativt utnyttja deras plattformar för att komma åt dem.
Samtidigt klingar varningen obehagligt bekant även för barnens föräldrar. Stod det inte något i tidningen om att amerikanska övervakningsbyrån kunde se allt man gjorde på sin mobiltelefon? Bäst att ta det säkra före det osäkra och radera den där appen på lillens telefon, och kanske även uppmärksamma grannarna. Man vet ju aldrig.
Strunt i det faktum att den grupp pedofiler eller hackare som för att mäkta med diskussionerna med de miljoner användare som Talking Angela har skulle behöva vara lika månghövdad som Kinas övervakningsmaskin, och att hennes ögon rent tekniskt aldrig skulle kunna fungera som det fönster ryktet säger. Historien som sprids beskriver nämligen en verklighet som tillräckligt många faktiskt känner igen sig i, och då är inte dess faktadetaljer intressanta att spräcka. Och just däri ligger en outtömlig källa till kunskap.
Folklore är inte annat än människans sätt att berätta om hur hon uppfattar sin omvärld, och min syster är en av miljontals barn som på skolgårdar och kring middagsbord världen över delar en verklighetsbild där nätet och mobiltelefonen fortfarande bär på en väldig mystik, och i allt väsentligt är ännu en portal in till det okända mörker som lurar bakom gränserna för vad vi människor förstår. Genom att studera det lär vi oss om farorna vi fruktar mest i vår tid.
Men på lite kortare sikt är det också en bra idé att säga det jag svarade min lillasyster, där kring bordet på den indiska restaurangen:
– Det är bara ett rykte. Du behöver inte vara rädd.
Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.
