Valåret 2014 har börjat med en debatt om vad som får sägas i det offentliga samtalet. Statsvetaren Henrik Oscarsson har myntat begreppet "åsiktskorridoren", där det ordet ofta knyts till en ganska "smal" korridor.
Poängen skulle vara att det är ganska svårt, eller rent av omöjligt, att prata om saker som inte upplevs som politiskt korrekta i det offentliga samtalet.

Det finns två sidor av detta mynt. Dels finns det givetvis ett antal etablerade, traditionella medier, såsom Aftonbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Radio och många lokaltidningar runt om i landet. Deras bredd i bevakning och debatt kan givetvis diskuteras och ibland säkert ifrågasättas.

Men för väldigt många, sannolikt en väldigt bred majoritet av svenska folket, är detta numera kompletterat med andra medier: bloggar, Facebook, Twitter och massor av annat.

Det är helt givet att floran av åsikter i dessa nya kanaler är både bred, mångfacetterad och extremt omfattande. Skulle någon ge sig på att samla allt detta skulle det knappast räcka med metaforen "korridor", det skulle snarare behövas ord som "kontinent" eller "universum". Bredden är total, begränsningarna näranog obefintliga.

Ingen är dock kapabel att följa allt. Vi skapar själva våra korridorer. När vi väljer vilka vi följer på Twitter eller Facebook, när vi plockar ihop våra RSS-flöden så har vi ett val: vi bygger en mångfald eller en enfald.

Många har - tyvärr - valt en ganska smal korridor. Vi läser, följer och kommenterar de vi redan känner, med åsikter vi delar, stryker medhårs och blir bekräftade.

Det är synd. Den självvalda åsiktskorridoren behöver vara bred, där har Henrik Oscarsson helt rätt.

Se till att välja ut personer i ditt flöde som du blir provocerad av. Ge dem feedback. Och reflektera själv över hur säker du är på dina egna åsikter.
Det är bara så vi som samhälle blir bättre. Och det är bara så vår demokrati överlever på sikt.