En skillnad mellan mig och min flickvän är att jag kan gå in på Pirate Bay utan att mötas av skumpande bröst och löften om lösaktiga kvinnor i mitt omedelbara geografiska område. Det kan inte hon, för hon har inte installerat Adblock. Appen, som inte ska förväxlas med dess inspirationskälla och äldre namne Adblock Plus, döljer automatiskt reklam på nätet. Det gör mitt surfande till en mindre kaotisk och brusig upplevelse, mer fokuserad på informationen jag faktiskt är ute efter.

Relaterat: Var femte svensk blockerar reklam på nätet

Samtidigt är det ett ständigt moraliskt ställningstagande att använda sig av Adblock. Det märks till exempel i Flashbacks vädjande meddelande, som dyker upp istället för reklamen när jag går in där. ”Annonsblockering skadar oss. Annonserna är forumets enda intäkt och är nödvändiga för att vi ska kunna finnas kvar.” Som gammal flashbackare som trots forumets många skönhetsfläckar alltid i grunden trivts där nickar jag medkännande, och stänger av appen. Så även på min arbetsgivares sajt, Metro.se, här på IDG, och hos många andra kollegor. Vad ska annars betala lönen i dessa kristider, tänker jag med dåligt samvete.

I mitt huvud fortsätter jag alltså betala för min nätkonsumtion. Eller jag tror att jag betalar, i alla fall. Jag klickar väldigt sällan på annonser på nätet, så valutan är minst sagt luddig. Är den min uppmärksamhet? Min bekantskap med varumärken? Min tid?

En kombination, om man får tro tidningen Arbetarens kulturredaktör Fredrik Edin. Ett par månader efter att Spotify lanserades skrev han i dystert blogginlägg om ”spotifieringen” av samhället. Hans synsätt på reklamen skiljer sig från det jag beskriver ovan: För honom är det något han med alla medel försöker fly. Han sätter lappar på dörren, har hemligt nummer och kommer lite sent till bion, allt för att slippa reklamen. Men med den nya musiktjänsten blev reklamflykten plötsligt en monetär fråga. ”Spotify är ännu ett kliv in i en värld där du är tvungen att betala för att slippa bli informerad om vissa saker”, skriver han.

Fredrik Edins tankar om spotifieringen av samhället hänger ännu kvar, och har utvecklats av många skribenter. Rasmus Fleischer skrev 2011 om att SJ verkade vandra samma väg, då de införde reklam på fler ställen i tåget. Två år senare följer han upp ämnet i sin blogg, och i kommentarsfältet hittar jag en intressant reflektion av signaturen ”Johan F”. Han beskriver två möjliga framtida samhällsgrupper, en som har råd att betala för sig och så en som får hoppa på de reklamfinansierade budgetlösningarna. I slutändan av utvecklingen ser han en digital underklass, människor som måste stå ut med ett ständigt informationsbrus för att kunna hanka sig fram.

Dystopin känns väldigt nära, när en reklam för ett nytt telefonabonnemang rullar förbi på teven. Under det outgrundliga företagsnamnet ”Wifog” ska de erbjuda gratis telefoni och mobilsurf – mot att användaren ”då och då tittar på en reklamvideo”. Precis som med vanlig kommersiell teve, hojtar tjänsten glatt. Vem som har tutat i dem att en jämförelse med reklamteve år 2014 skulle framställa dem i bättre dager, det vete sjutton.

Klart är att reklamen i dag genomgår enorma förändringar, och för många framstår de som lite läskiga. Youtubefilmer som utger sig för att vara häftiga och spännande klipp från verkligheten visar sig vara välregisserad och detaljplanerad marknadsföring, i alternative reality games blir reklamen en del av ett alternativt mystiskt verklighetsspel – och så spotifieringen. Som ett sorts avlönat medicinskt experiment ger det dig tillgång till en tjänst eller möjlighet, mot att du lånar ut din kropp för en stund. Framtiden är oviss, men att det påverkar oss är klart och tydligt. Det är bara att jämföra mig och min flickvän, medan vi på varsin dator får två helt olika känslor i maggropen när vi går in på Pirate Bay.