Visst har ni sett sådana där tecknade kartor över hur internet ser ut, typ som att det vore en fantasyroman? Här är Twitter, här är Facebook, här är Reddit-skogen.

Relaterat: "Långsiktigt förödande för Twitter"

Grejen är väl att det egentligen borde vara ett vansinnigt trassel av småstater och principaliteter och grevskap. Vi tror att Twitter är ett land, men det är en kaotisk federation där vissa aldrig lämnar sin lilla by och andra fladdrar från sammanhang till sammanhang. Beroende på sin självbild är de antingen Gandalf eller Snusmumriken.

Det är ett högst mänskligt beteende att utgå från sin egen synvinkel. Det kräver lite extra ansträngning att komma ihåg att det man själv ser inte automatiskt representerar sanningen för alla andra. Det kan ibland bli extra tydligt i sociala medier, eller kanske ännu mer i diskussionen om dem.

Dels när folk gnäller över att på Twitter eller Facebook pratar folk bara om X eller Y – utan att reflektera över att de själv har valt vilka de ser i sina flöden. Och dels när det i medier pratas om vad som händer på Twitter, som om det vore en reflektion av vad folk i stort tycker eller gör. Om hälften av mitt flöde pratar om en viss nyhet, betyder det ju självklart att halva Sverige bryr sig.

Det blir också ofta ganska tydligt att vi journalister gärna tänker oss att folk följer ett gäng kändisar och medietyper, och så kanske också lite vanliga människor. För att det är så vi själva använder Twitter. Men egentligen är det bara en sorts bubbla bland många andra. Twitter innebär att alla kan prata med alla, men det betyder inte att de faktiskt gör det.

Det är egentligen inte konstigt alls – vi är mer och mer på väg tillbaka till ett internet där vi samlas kring olika intressen eller behov, där vi kan hänga på flera olika forum, istället för att försöka hitta allt på samma ställe. Där jag kan följa både Lady Gaga och Jan Björklund, men det betyder inte att jag faktiskt gör det.

Facebook är något slags undantag, too big to fail, där vi i brist på bättre håller koll på släkt och vänner som inte hänger i samma andra bubblor som vi. Twitter, däremot, vet inte riktigt hur det ska hantera sin egen avstannande tillväxt, nu när nyhetens behag och ballhet börjar blekna.
De många olika små Twitter-öarna kan lika gärna vara dess fall som dess räddning. Å ena sidan gör de något annat än det var tänkt men gillar tjänsten ändå; å andra sidan kan de lätt skutta vidare till ett annat nätverk om de tröttnar.

Frågan är då hur Twitter ska hålla dem inom sitt rikes metaforiska gränser, så de inte hittar någon annanstans att bygga små samhällen. Bättre vägar? Snyggare torg? Roligare karnevalsfester? Det återstår att se.