För några veckor sedan blev jag inbjuden till en sluten Facebookgrupp. Det första jag såg i den var en länk till en krönika jag skrivit om papegojor, anonyma haverister på Twitter, och en förklarande text om att jag var ”äkta vara” och ”pålitlig”. Något förvirrat frågade jag vad det var som pågick, och fick förklarat för mig att gruppen startats eftersom ett flertal feministiska debattörer på sociala medier börjat ana ugglor i mossen kring vad de förut trodde var slutna rum. Information därifrån hade plötsligt börjat komma tillbaka från andra håll. ”Folk har fått konstiga eller alldeles för privata frågor angående könsidentitet och sexuell läggning, det är många som har känt att något inte stämmer riktigt”, berättade en av grundarna.
Jag har förstått att det är svårt att vara kvinnlig feminist på internet. Det är alltså inget jag vet från egen erfarenhet. Själv är jag nämligen man, så för mig är det nemas problemas. A walk in the park. Det värsta som händer mig när jag skriver om feminism är att någon kallar mig köpt eller puckad i ett kommentarsfält. Men aldrig har det lett till hot, hat, fysiska eller psykiska problem som förföljer mig in i vargatimmen. Detta står i bjärt kontrast till den bild av kvinnans existens på nätet som skribenten Amanda Hess i januari målade upp i en deprimerande tydlig artikel i Pacific Standard. Med siffror, fakta, data och vittnesmål i deprimerande bred omfattning beskrev hon en tung vardag. ”Anonyma plågoandar som säger att de vill våldta oss, skära av våra huvuden, som offentligt nagelfar våra kroppar och skämmer ut oss för våra sexuella vanor, tjänar till att påminna oss i såväl det lilla som i det stora om att vi inte kan förvänta oss en lugn stund på nätet.”
Just denna kontrast mellan min vardag, och den som kvinnor omkring mig vittnar om, är ett av skälen till att jag med en bergfast övertygelse kallar mig feminist. Om en grupp så systematiskt motarbetas från att uttala sig, leva, existera, så måste den ha ovillkorligt stöd. Och denna bild är nödvändig för att förstå varför gruppen jag blev inbjuden till var en naturlig följd av en vardag i ständig misstanke. I februari undertecknade över 1000 personer en uppmaning till SVT Debatt att städa upp i sitt av rasism och sexism formligen drypande kommentarsfält. ”Det senaste som hände var att en främlingsfientlig man kapade mitt konto och skrev hundratals rasistiska och sexistiska inlägg om mig. I mitt eget namn”, berättade Gunilla Madegård, en av de som signerat namnlistan. Är det konstigt att man börjar se sig omkring med misstänksamma ögon? Är det konstigt att man drar sig undan och skapar egna rum?
Samtidigt, utanför Facebookgruppen jag blev inbjuden till, bestämmer sig personer på andra sidan den politiska paletten för att DO-anmäla ett antirasistiskt evenemang eftersom de upplever det rasistiskt. Plattformen Rummet anordnade ett samtal i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm som exempelvis ledarskribenten på moderata Borås Tidning David Lindén uppfattade som separatistiskt och exkluderande av icke-rasifierade personer. Han menar att Rummet ”tvättar (…) sina händer och skyller på någon annan för att motivera sin egen grandiosa självbild. Den enda skillnaden är att det den andra sidan kallar ’pk-media’ har RUMMET valt att kalla för ’det vita samtalet’.”
Jag skulle vilja tillfoga en till skillnad mellan dessa båda aktörer, David Lindén. Den ena sidan tvingar systematiskt, med fysiska och psykiska medel, den andra till tystnad. Så cut them some fucking slack. För med en offentlighet som den här är det faktiskt inte så konstigt att separatistiska rum uppstår.
Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.
