Jag har aldrig haft så mycket pengar eller så mycket fritid, men ändå har jag aldrig känt mig så frustrerad och otillfredsställd.

Låt mig backa bandet och förklara hur det hela började. 1997 gick jag ut teknisk fysik på Chalmers. Jag har alltid älskat matematik, så direkt därefter jag började doktorera i komplexa dynamiska system vilket är ett superhäftigt område. Först ett år i Köpenhamn, därefter ett tag i USA på Santa Fe Institute i New Mexico och sedan vidare på Chalmers igen.

Relaterat: "Vi arbetar oss dumma"

I slutet av 1999 och mitt under IT-boomen blev jag sugen på att testa på hur det var att vara entreprenör. Jag tog en paus i mitt doktorerande för att starta ett mjukvarubolag. Det var starten på mitt liv som entreprenör och något som jag är grymt glad att jag gjorde. Jag märkte direkt att jag var passionerad intresserad av att hitta nya lösningar på gamla problem och göra saker som ingen gjort tidigare.

Som alla startups mötte vi såklart mängder med motgångar. Det var stundtals riktigt tufft men ju längre jag höll på desto mer biten blev jag. Jag insåg snart att min paus från doktorerandet skulle bli väldigt lång, antagligen skulle den vara för evigt. Jag hade blivit entreprenör!
Jag fullkomligt älskar den känslomässiga berg-o-dalbanan som det är att driva ett startup och jag har blivit svårt beroende av de ständiga adrenalinkickarna. 2006 flyttade jag till Silicon Valley och där blev jag än mer biten och kände att jag hamnat rätt.

2011 blev bolaget jag startade för över tio år sedan uppköpt av ett amerikanskt bolag och helt plötsligt satt jag i ledningsgruppen för ett medelstort amerikanskt bolag. Först kände jag mig stolt över att ha byggt ett bolag som någon var villig att köpa för en bra peng, och det var också skönt att slippa den ständiga pressen som man alltid har som entreprenör. Men det tog inte lång innan detta övergick till tristess. Jag började känna mig rastlös och ju längre tiden gick blev jag allt mer frustrerad. Jag hade höga ambitioner, jag såg så många saker som jag ville förändra på bolaget, men allting tog minst tio gånger så lång tid. Flera gånger körde jag fast i internpolitik.

Efter flera tappra försök tog min lust och energi slut och jag insåg att jag måste tillbaka till en miljö där innovation och att bygga nytt istället för förvalta stod högst på agendan. Jag hade aldrig haft så mycket tid och pengar, men samtidigt aldrig mått sämre.

Jag saknar helt enkelt storbolagsgenen. Jag insåg att jag var tvungen att ta mig därifrån innan det gick för långt. Valet stod mellan att starta ett nytt bolag eller hoppa på ett mindre bolag.

Relaterat: Jobba smartare med fokus på energi

Jag hade samma kriterier som alltid, det skulle handla om mjukvara, det skulle vara riktat mot en global och enorm marknad. Den här gången la jag till ytterligare ett krav: Det skulle vara något som jag personligen var intresserad av. Eftersom jobb och vardag suddas ut för en entreprenör ville jag göra något jag brann för.

FishBrain uppfyllde alla kriterier: det är mjukvara, 200 miljoner människor i världen fiskar och sportfiske omsätter 45 miljarder dollar per år bara i USA (vilket är ungefär tre gånger så mycket som hela musikindustrin, för att få ett perspektiv på hur stort det verkligen är). Så fort min inlåsning var över sa jag upp mig och flyttade tillbaka till Sverige. Sedan dess är jag mitt vanliga jag igen. Varje dag är fylld av utmaningar, men de är av typen jag gillar och triggas av. Jag får min dagliga dos av adrenalin. Livet är bra igen.

Till alla er som också tvivlar på att ni har storbolagsgenen i er och känner en stark längtan efter att göra något ni brinner för har jag bara en sak att säga: go for it! Ni kommer aldrig att ångra er. Jag kan inte garantera att ni kommer lyckas, men jag kan lova att ni kommer få ett mycket mer tillfredsställande liv.