Om plagiat är den ärligaste formen av smicker så är satir god tvåa. Åtminstone är det ett tecken för att ämnet för satiren ligger i den kulturella mittfåran. Så tydligen är begrepp som såddfinansiering, inkubator och brogrammer mainstream nu, för HBO-serien Silicon Valley är pepprad med sådana referenser. Här gör Eric Schmidt en hastig cameo. Här är huvudpersonerna manliga programmerare med begränsad social förmåga. Här bråkas det om huruvida Steve Jobs bara var någon som förpackade Steve Wozniaks innovationer eller om han själv var den störste. Det är rätt charmigt, och lagom insnöat för att funka både för en bredare publik och för de som fattar referenserna.

Relaterat: Så tog Netflix över Sverige

Framförallt är det skönt att se en parodi på teknikvärldens mest absurda avarter. Till exempel vd:n för det fiktiva storbolaget (tänk Google, typ) som kommer sent eftersom hans träff med sin andlige rådgivare drog ut på tiden. Han vars underordnade beskriver honom som en bärare av eviga sanningar, han som spelar in filmer där han poserar med barn i Afrika och hasplar ur sig obegripliga klyschor om att uppnå storhet genom att uppnå godhet.

Genomgående är det vad seriens skapare Mike Judge (Beavis and Butthead, Office Space) verkar vilja göra: Dra ner byxorna på vår tids falska profeter och sätta en skrattspegel framför en teknikvärld som har drabbats av fullkomlig hybris.

Handlingen kretsar kring Richard, en programmerare med nervös framtoning och medioker karriär. Han tillbringar sin tid i ett hus, av dess ägare beskrivet som en inkubator, där han utvecklar sajter som ingen tror ska bli något. Hans eget projekt, en musiktjänst, visar sig ändå innehålla en genialisk teknik som sätter igång ett budkrig. Snart blir han – spoilervarning! – erbjuden tio miljoner dollar för att sälja alltihop till vd:n med den andlige rådgivaren. Här någonstans upphör satiren.

För medan seriens första avsnitt fortsätter att ösa på med referenshumor och en lagom elak drift med Silicon Valley-hajp, så är det svårt att inte heja på Richard när han ställs inför beslutet att sälja eller fortsätta. Det finns, även i seriens lalliga humor, en gnutta allvar i den sympati man får för killen som springer ut och nervositetskräks när han ställs inför sitt stora beslut.

Relaterat: Silicon Valley-höjdare jämför vänstern med nazister

Och om det finns någon aspekt av mytens och verklighetens Silicon Valley så är det väl just detta: Den plötsliga rikedomen som ett direkt resultat av smart skriven kod. Inte ens Mike Judge på sitt mest satiriska humör kan motstå lockelsen i en introvert nörd som blir stenrik på sin komprimeringsalgoritm.

Det säger jag inte som någon kritik. Visst kan man skratta åt startupvärldens vansinnigaste yttringar, men i grunden finns där något genuint fascinerande.

Silicon Valley hade premiär den 6 mars och kan ses via HBO Nordic samt på Cmore.se.

Linus Larsson är redaktör på Internetworld. På twitter är han @LinusLarsson.