I onsdags möttes morgonpendlarna av en löpsedel tillhörande Metro, den tidning där jag huvudsakligen jobbar, som lydde ungefär så här: ”DIN MEJL KAN HA HACKATS I FLERA ÅR”.
Mellan de braskande orden döljer sig flera sanningar. Först och främst kanske att Heartbleedbuggen, som rubriken anspelar på, är allvarlig på en historisk nivå. I en pedagogisk och utmärkt bloggpost av den vanligen sansade och återhållne nätaktivisten Martin Löwdin återkommer ett ganska ovanligt ord tre gånger, nämligen ”FUCKINGJÄVLAHELVETESSKIT” . Säkerhetshålet som nu upptäckts kan ha lämnat olika bakdörrar vidöppna till allsköns nätskumrask i uppåt två år. Din mejl kan, mycket riktigt, ha hackats i flera år.
Relaterat: Vem är fornamn.efternamn@gmail.com?
Men visst skymtar även något osäkrare bakom versalerna på Metros löpsedel? En oförmåga att uttrycka exakt vad som har hänt, och en osäkerhet på att läsarna kommer förstå det. Missförstå mig inte, jag jobbar på Metro och tycker allt som oftast vi gör ett grymt jobb, men jag använder löpsedeln som en symbol för den svårighet att förstå och beskriva invecklade tekniska händelser som många breda medier delar. Inte bara medierna, för den delen, utan även läsarna. Vilket är minst lika problematiskt det.
Sverige är ett av de länder i världen som är snabbast på att ta till sig och börja använda ny teknik. Bilismen, telefonen och internet; vi var tidigt ute med allt. Men rent konkret är vår, såväl som de flesta andra nationers, allmänna kunskap om hur it funkar chockerande låg. Få kan förklara exakt hur det går till mellan att ett mejl lämnar din skärm och ramlar in i en inkorg på andra sidan jorden eller i rummet bredvid. Det är möjligt att jämföra kunskapsbristen med den generella insikten i hur flygplan fungerar. Och på samma naturliga sätt som det därför uppstår flygrädsla finns det också rädsla för nätet, datorn och smartphonen.
Den yttrar sig inte huvudsakligen i att vi vägrar röra en Macbook (även om jag personligen varit symboliskt avlönad datorlärare för båd’ en och annan familjevän i medelåldern, som nervöst trott att fel knapptryckning ska leda till att datorn sprängs och att ens samtliga bankuppgifter publiceras på Aftonbladet.se), utan snarare i vårt berättande om den. Det famösa internetberoendet är till exempel inte en vetenskapligt belagd diagnos, utan kan snarare ses som en konkretisering av en rädsla som funnits sedan filmen Poltergeists spöken kom ut genom teven och Terminator gav oss en bild av hur skrämmande kombinationen människa och maskin kunde vara. Så länge vi haft teknik med skärmar så har vi frågat oss: Var går gränsen mellan mig själv och detta? Kan det på något sätt… Smitta mig? Fördärva min rena mänsklighet?
Relaterat: Google, vad är det killar inte kan..
Dessutom glider, åtminstone i en lekmans ögon, varje nytt tekniskt haveri ihop med de regelbundna nyheterna om NSA-avlyssningar och drakoniska försök till yttrandefrihetskvävande EU-lagstiftningar. I detta möte mellan människans rädsla för den nya tekniken, och mediernas oförmåga att på ett pedagogiskt sätt berätta om dess gränser och förutsättningar, skapas ett allmänt berättande om problemen som just yttrar sig i osäkert hojtande rubriker. DIN DATOR KAN… Ehh… GÖRA TUSEN NÅLAR PÅ DIG.
Och så landar vi åter i onsdagens nyhet om heartbleedbuggen. Som alltså är en av de allvarligaste komplikationerna som drabbat nätet på åratal. Som definitivt påverkar dig. Och som, på grund av den generella låga kunskapen hos såväl mig som många andra, tyvärr förmodligen aldrig kommer få den uppmärksamhet den förtjänar.
För, gäsp, hur många gånger har egentligen inte ”DIN MEJL HACKATS I FLERA ÅR”?
Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.
