Min bästa vän fyllde nyss 25 år. På födelsedagsmiddagen frågade jag honom försiktigt om hur det kändes kring den högskola han nyligen misslyckats med att komma in på. ”Jag är lättad”, svarade han, ”för nu behöver jag inte bekymra mig för ansökningarna förrän nästa år”. Jag höjde på ögonbrynen över hans envishet, och han svarade med ett leende. ”Jag tänker fortsätta försöka. Aldrig har jag känt så starkt att jag vet vad jag vill som nu”, sade han. ”Det är väldigt skönt.”

Relaterat: "Din webbkamera, tusen okändas såpopera"

Jag beundrar honom så mycket för den där trygga självsäkerheten. Att kunna ge sig hän, att se misslyckandena som en naturlig del av vägen framåt. Att i besvikelsens stund ändå bottna i sig själv och vetskapen om att dörren en dag kommer öppnas för en.

Många delar hans situation, antagligen en majoritet av alla som kämpar med ett mål i avlägset sikte. De är dock inte alltid lika avslappnade i förhållande till kampen. Jag har blivit van vid att se länkar i mitt flöde marknadsförda med texten ”Jag har skrivit om…”, ”Här är min take på…” eller ”Läs min text om…” Vissa får mängder av respons på sina grejer, sådana som går medsols med tiden. Deras texter sprids, hyllas, diskuteras. Andra är inte riktigt lika framgångsrika. Två likes (där en kanske kommer från en person med samma efternamn som länkens upphovsman). En retweet (från kontot som tillhör samma blogg som personen skrivit inlägget för). En share på Google plus (som en droppe i havet av ensamhet).

Det finns en särskild bild som så potent fångar denna skara nonchalerade tyckare, och för delen hela deras samtid: nämligen bloggen som försetts med samtliga smarta och innovativa delningsverktyg som finns, fast vars räkneverk alla står på noll.

Som att springa ned mot stranden med sin nyss inköpta surfbräda bara för att inse att vattnet ligger stilla som en spegel. Långa texter utan läsare. Stora ambitioner utan någon som ser eller uppskattar dem. Jag vet, för jag har själv harvat sådär. Vissa dagar kommer man aldrig längre än två likes. Det är verkligen inget stort problem, det är inget som överskuggar krig och elände, men det är nog många bloggande svenskars vardag som präglas av ett liknande sisyfosarbete. Prestera text. Publicera med hopp. Sucka, och gå vidare.

Relaterat: Sir Fedora och den plötsliga berömmelsen

Jag är övertygad om att min bästa vän en dag kommer komma in på sin högskola. Han kan vara lugn med rätta. Jag tror också många av bloggarna kommer växa till skribenter, kommer blomma ut och kunna tillföra något som är värt mer än två likes. Men majoriteten kommer aldrig gå över den magiska gränsen. De kommer harva tills vägen tar slut och då inse att det är dags för en ny väg. Söka och söka tills de inser att det hela tiden egentligen var en annan skattkarta som gällde för dem.

Och vad är egentligen det, om inte samma process som alla gått igenom i sitt mognande oavsett om det skett på eller utanför nätet? En jakt i blindo tills man inser att lampknappen är i ett annat rum. En process mot ett mål, även om målet kanske inte var det man från början hade tänkt sig. Och på så sätt kan faktiskt även tvålikesbloggarna luta sig tillbaka, le, och tänka ”Jag tänker fortsätta försöka. Aldrig har jag känt så starkt att jag vet vad jag vill som nu. Det är väldigt skönt.”

Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.