Vi tillbringade sex år i skolan med att lära oss spanska, tyska eller franska. I årskurs 1 - 9 hade vi slöjd som gav oss ett symaskinskörkort. I femman hade vi en datorkunskapskurs som lärde oss hur man använde tangentbordet med syfte att skriva så snabbt som möjligt. Idag är vi stolta över vår snabba skrivteknik, vårt symaskinskörkort och vår förmåga att kunna beställa en baguette i Frankrike, men vi är samtidigt konfunderade över hur det inte har förändrats sedan vi gick i skolan.
Hur kan det fortfarande vara lika viktigt att lära ut syslöjd och träslöjd, men helt ignorera alla kompetenser som har att göra med vårt digitala samhälle?
Vi menar inte att man helt ska ta bort slöjd, men vi tycker att detta pekar på att skolan har svårt att reformera sig själv och följa trender i samhället. Skolan är till för att utrusta barn med färdigheter för att på bästa sätt kunna möta framtiden. Trots att slöjd utvecklar och utmanar kreativitet och nytänkande, så är det en kompetens som sällan är användbar i de svåra besluten som barn kommer att stå inför; Vilket gymnasium ska jag söka till? Vad ska jag studera på universitetet? Vad ska jag jobba med i framtiden? Och i sådana fall, vad är jag bra på?
Vilka verktyg vill vi att våra barn ska lära sig?
Är det slöjd som kommer att avgöra hur studenterna kan svara på dessa frågor och därmed möta framtiden? Är inte ämnen som faktiskt ger jobb, men samtidigt fortsätter att utveckla kreativitet och problemlösande det rätta svaret? Vi har en stark övertygelse om att programmering och utbildning om vår digitala värld ger kompetenser för framtiden, samtidigt som det utvecklar andra viktiga kvaliteter. Frågan kvarstår ifall dagens skola kommer att komma ikapp med samhällets krav, då det förväntas att finnas en brist på en miljon tekniskt kompetenta personer år 2020 i USA .
Frågan kvarstår: lär vi hellre barnen att sticka en halsduk än att koda en hemsida?