EU-valet närmar sig och i debattprogrammen försöker partierna över hela skalan visa varför just de ska få vår röst. En av de viktigaste frågorna under den här valrörelsen, och gissningsvis även den inför höstens riksdagsval är jobben. För, trots att sittande regering gick till val på Arbetslinjen är arbetslösheten högre än när de tillträdde. Och då har Sverige ändå kommit lindrigt undan jämfört med övriga Europa.

Och tänker man att jobben bara flyttat så… Tja, utvecklingen i den billiga arbetskraftens rike, Kina, är inte heller så lysande.

I den industrialiserade världen (och den definitionen närmar sig de allra flesta länder raskt) är trenden att arbetslösheten – trots att den går upp och ner – ökar i det långa perspektivet. Idag ser vi en global ungdomsarbetslöshet av enorma proportioner.

Skälen är förstås flera, men en stor faktor är: maskinerna. Datorerna och robotarna som tar över våra jobb och gör dem bättre och till ett lägre pris. De blir inte trötta, de behöver inte hämta på dagis. Och visst. När maskinerna tar över löpande bandet-arbetet så behöver någon fortfarande programmera och reparera robotarna. Men de som gör det jobbet är betydligt färre och det är - generellt sett - inte den sparkade industriarbetaren som gör ny karriär som programmerare.

Dessutom blir tekniken mer och mer avancerad, snart behövs kanske inte en mänsklig tekniker för att laga maskinparken längre. (Och journalister går inte heller säkra, algoritmen Quakebot har redan rapporterat om jordskalv i Los Angeles).

Om den här utvecklingen skriver ekonomen och debattören Jeremy Rifkin i sin bok The End of Work, där han driver tesen att den tekniska utvecklingen faktiskt håller på att förändra hela världens samhällen: Allt färre personer behövs för att utföra arbeten inom alla möjliga sektorer.

En annan som förutspår en revolution av hela samhället är Stefan Hyttfors, som i sitt tal på Webbdagarna dissade hela världsekonomin och fick både applåder och vaga ångestgurglingar från publiken.

Så länge till exempel det svenska samhället bygger på idéen att alla som kan ska arbeta är tanken på att hamna utanför arbetsmarknaden skrämmande. Utan jobb, ingen som vill ge dig hyreskontrakt eller banklån, utan jobb, utan möjlighet till vettig pension och sjukpenning.

Samtidigt har just möjligheten att slippa tungt arbete i alla tider drivit teknikutvecklingen framåt. Och vi är väl alla glada över att vi inte längre behöver koka upp vatten, som vi hämtat i en brunn, i en vedeldad gryta för att kunna tvätta våra kläder. Eller att vi inte behöver springa efter Tip-ex när vi stavat fel i ett brev. Om nu mindre arbetsinsats krävs för att framställa maten, bygga husen och ställa cancerdiagnoser än tidigare, är det inte en helt okej samhällsutveckling? En samhällsutveckling där vi kan få möjlighet att lukta på blommorna och umgås mer med folk vi gillar på tiden som blev över?

Framtiden är förstås enorm och komplex, men ett första steg skulle vara en debatt om jobben som inte utgick från frågan: Hur ska vi skapa fler jobb? utan istället frågade: Borde vi skapa fler jobb?