Valet 2010 var ett val som skulle vinnas på Facebook, påstods det. Alla ville vara Sveriges Obama. Nu blev det ju inte direkt så, även om ”Klamydiabrevet” säkerligen satte skräck i vissa borgerliga politiker. Det var nog fortfarande i något slags vagt halvinformerat gruppmedvetande som större delen av röstandet avgjordes, hur genomtänkta vi än tror att vi är.

Relaterat: Tråkigheten är min största hemlighet

Även kyrkovalet förra året visade hur lite febril sociala medier-aktivitet faktiskt kan betyda när det kommer till kritan. Utifrån vad jag såg i mina flöden borde det varit ett valdeltagande utan dess like för att hålla Sverigedemokraterna borta – även jag hetsade min kille att göra sin plikt och gå och rösta när en valsedel avslöjade att han var medlem i Svenska kyrkan – men det var ungefär samma ljumma siffror som det brukar vara. Nån felmarginal hit eller dit.

Det som däremot faktiskt gör demokratin i den digitala tidsåldern annorlunda än tidigare är att den närapå heliga valhemligheten plötsligt inte alls är samma naturlag. För fyra år sedan började vi digitalprata politik mer än det känns som att vi gjort förut, och även om det går i vågor så har det inte tystnat.

Allt eftersom supervalåret tickar på blir det mer och mer diskussion om partier och politiker och löften och avslöjande eller hyllande artiklar. Vi berättar helt enkelt inte bara vad vi tycker utan också hur vi röstar. Och plötsligt blir det kanske svårare att småprata med bekanta och arbetskamrater, när man får veta vad de egentligen tänker. Oavsett om det handlar om ideologi eller partipolitik.

Ibland är det okej, som när halva internet tävlar i vem som bäst kan skända Sverigedemokraternas massutskick. (Jag har fortfarande inte sett någon hånfull origami, men man kan ju alltid hoppas.) Men då och då visar det sig att någon inte alls delar min världsbild och min värdegrund; att de står så pass långt från vad jag tycker är rimligt att jag i flera fall bara har tagit bort dem som vän för att jag inte riktigt kan förstå hur jag ska kunna interagera med dem.

(I rättvisans namn har jag också någon gång irriterat tagit bort någon som gillade en riktigt dum krönika, så jag kanske inte är något under av rimlighet allt gånger.)

Det är bra att vi diskuterar politik. Det är en viktig demokratisk funktion. Men så länge det finns människor jag inte helt bekvämt kan rensa bort ur min feed, så önskar jag lite, lite grann att diskussionen fördes på avlägsna ledarsidor och att jag fick leva i småpratig okunskap.


Julia Skott är journalist, författare och krönikör på Internetworld. På Twitter är hon: @juliaskott