Det finns rasism och sexism på Flashback. Detta är jag, såsom varande medlem av forumet sedan december 2006, fullt medveten om. Ändå gjorde språkbruket i ett inlägg på forumet mig väldigt besviken nyligen. Det hade postats i en tråd om sockerfri läsk, och löd som följer:

”Men skit i att dricka sockerfri läsk för fan! Det är som att dricka alkoholfri öl och som att köra en bil utan däck och sätta på en brud utan bröst och köpa en korv utan korv och skjuta en neger som inte är svart och bli bortrövad av aliens som egentligen är Larsson från kiosken på hörnet! Drick vanlig Fanta Apelsin för helvete!”

Det finns en hel del att bli besviken på i ett inlägg som detta. Det rymmer såväl nonchalant sexism (”brud utan bröst”) som rasism (”skjuta en neger som inte är svart”), och är dessutom ett bedrövande exempel på hur dessa hatiska attityder sipprar in när till och med de mest oskyldiga ämnen diskuteras. Men det var något annat som fick detta inlägg att i mina ögon framstå som så väldigt nedslående.

Nämligen att det var jag som skrev det.

Jag själv publicerade detta inlägg i april 2008, och hade helt glömt bort det – fram tills häromdagen, då ett nytt svar i den gamla tråden gjorde mig uppmärksam på inlägget.

Relaterat: Så många Facebookrykten är falska

Jag blev förskräckt. I dag är jag feminist och antirasist, något jag speglar så ofta jag kan genom hur jag skriver, hur jag beter mig, vilka demonstrationer jag går på, vem jag röstar på. Detta inlägg gled upp som en gammal glömd mardröm ur det undermedvetna, ett vittnesmål om svunna tiders obetänksamma förhållningssätt till ords betydelse. Visst, det finns sätt att förklara inlägget på, eller åtminstone ge det en sorts kontext. Men jag vill inte göra det, för det vore att försöka bortförklara något som är alldeles för allvarligt.

Jag skulle kunna säga att jag inte var rasist eller sexist när jag var 19, men vad hade det betytt? Rasism eller sexism är inte en hatt som man antingen bär eller låter ligga. Det är att uppehålla strukturer som rasifierar vissa, som placerar dem och kvinnor under den vite mannen. Språket är ett utmärkt verktyg för att göra just detta, och nätet är det forum där vi som mest använder språket i dag. Genom små vardagliga ord eller meningar, nålstick i den ballong som är medmänskligheten, uppehålls den fruktansvärda maktbalansen. Och som 19-åring var jag i några av mina inlägg på Flashback en del av detta – oavsett motivationen bakom inläggen.

Jag var en del av språket som beskrev en värld som fick Elliot Rodgers att avsluta sitt liv i en mordorgie, språket som normaliserar dödshoten mot Natashja Psomas Blomberg för att hon på sin blogg Lady Dahmer berättade om Maskulint Initiativ-språkrörens sexuella övergrepp mot barn, språket som skänker anonyma konton på nätet ett betryggande sällskap när deras ilska kokar över och mynnar ut i hat mot mina vänner. Mitt inlägg kan vara ett skäl till att någon efter att ha besökt Flashback känner att hen inte är välkommen i det här landet. Och oavsett mina förklaringar är detta oförlåtligt.

Relaterat: Massmördarens kvinnohat lever vidare på nätet

Jag slåss i dag för ett inkluderande nät, ett inkluderande land. I den kampen ingår att slå ner hårt på rasistiskt och sexistiskt språkbruk, oavsett vem det kommer från – naturligtvis inklusive mig själv. Jag beklagar att mina inlägg kommer ligga kvar, som minnen av en tid då jag anpassade mitt språkbruk efter människor som hatar. Jag ber om ursäkt för dem. Och jag kommer använda dem för att sporra mig själv att ännu ivrigare kämpa för en bättre morgondag.

Missa inte nya Internetworldpodden - allt om veckans stora nätsnackisar. Lyssna på veckans avsnitt här:

Prenumerera på podden! Du hittar oss i iTunes och på Libsyn

Jack Werner är krönikör på Internetworld och sociala medier-redaktör på Metro. På Twitter är han @kwasbeb.