Igår kom nyheten att ett försäkringsbolag lanserar en särskild försäkring mot näthat. Den ska bland annat ersätta den utsatta för ”kostnader att ta bort eller avindexera kränkande olaglig publicering om dig på Internet” och ge ” juridisk hjälp, psykologisk krisstöd och inkomstbortfall”.

Det här är naturligtvis en produkt som möter ett behov; folk vill ha hjälp om de skulle drabbas av kränkningar eller bedrägerier på nätet. I flera år har farorna målats upp i svarta rubriker och även den som inte blivit drabbad känner till att risken finns. Och det är ju alltid bra när folk får möjlighet att köpa det de tycker att de behöver. Men det hade gått att lösa problemet med vår oro på andra sätt.

Till exempel hade regeringen kunnat uppdra åt en myndighet att hantera de här problemen och den här oron, istället för att i det närmaste ignorera det hela. När vi som samhälle inte tar ansvaret lämnas fältet öppet för kommersiella och spekulativa krafter. Kanske skulle vi behöva inrätta en internetombudsman? Vi har haft massanvändning av internet i en hel generations tid och vi har inte ens diskuterat en internetombudsman ännu. Och då menar jag inte nödvändigtvis en myndighet som driver frågor om integritet utan kanske något som mer liknar Allmänna reklamationsnämnden. En icke-kommersiell aktör som samlar den forskning som finns, som bidrar till folkbildning i frågan och som hjälper till med praktiska problem.

Istället lämnas det åt kommersiella intressen att hjälpa den som blir utsatt för kränkningar på nätet. Därmed blir det en kostnadsfråga om du kan skydda din familj mot dessa faror. Den som kan avvara 1200 kronor per år kan få ett visst skydd, som samhället rimligtvis borde kunna ge ändå. Och vi pratar verkligen bara om ett visst skydd, för det är självklart inte möjligt att ta bort all kränkande information på nätet.

Ett försäkringsbolag tar chansen att tjäna pengar på vår oro, vilket är begripligt men samtidigt mycket tråkigt. Men det är lika tråkigt att de underliggande resonemangen inte är konstruktiva. Det här är inte bara är en fråga om juridik och psykologhjälp. Det handlar också om att vi behöver tänka annorlunda om att hamna på nätet, om vad vi lägger ut, om det eviga avtrycket och den oändliga publiken.

Som jag ser det behöver näthatet motarbetas på två huvudsakliga sätt. För det första behöver vi arbeta normkritiskt på alla nivåer i samhället; skola, arbetsplatser, rättsväsendet, beslutsfattare, familjer, osv. Hatet som ligger till grund för kränkande uttryck på nätet måste motarbetas. För det andra behöver vi utarbeta nya förhållningssätt till det faktum att information ligger ute för alltid på nätet. Vi som är vuxna behöver avdramatisera faran med digitala fotspår och förmedla hopp, trygghet och tillit till våra unga. Vilket står i direkt motsatsförhållande till att skaffa en försäkring mot näthat.

Elza Dunkels forskar om nätanvändade vid Umeå universitet.