Med jämna mellanrum får gamla texter nytt liv på internet. De grävs upp och reanimeras och ganska många luras att tro att spöken och zombier i själva verkat är skuttande levande kött och blod. Folk chockeras och upprörs och skrattar och delar intervjuer och krönikor och texter som om de var dagsaktuella, när de i vissa fall kan vara uppemot tio år gamla. Ibland handlar det om att datumen är små och gråa och längst ner, men ofta handlar det bara om att vi inte riktigt orkar eller tänker på att kolla efter.

(Själv har jag också fått inse att bara för att något var en jättesnackis för fem-sex år sen betyder inte det att alla vare sig såg eller kommer ihåg det.)

Vissa tidningar har lärt sig att hålla koll på när något plötsligt börjar delas och läsas, och lägger in en liten fetstilad brasklapp överst om att hej hallå, bara så du vet så är det här gamla rasslande skelett. Det hjälper ju i och för sig bara om folk faktiskt klickar på länken och inte bara reagerar på en Facebook-post.

Jag har funderat på vad det är som kan göra att just dessa nätets osaliga andar är de som väcks och får rassla runt ett varv till. Många gånger är det väl ungefär samma faktorer som gör nyfödda aktuella saker virala – det oväntade, någon chockfaktor, en fläskig rubrik. För den delen också rätt person som delar, så att det kommer ut i tillräckligt många olika kanaler för att bara rulla på.

Relaterat: Även den som tjänar på annonser hatar dem

Men jag tycker mig ha identifierat en faktor till: Skadeglädje och illvilja. När någon ”avslöjas” som hycklande eller korkad. Som häromdagen, när flera människor i mitt flöde plötsligt började länka till en krönika av Jan Guillou, som handlade om Hanne Kjöller. De mös om att det minsann var lustigt att han tyckte att det var okej med faktafel i böcker som kritiserade journalister, eftersom han ju ilsknat till när Paul Frigyes kommit med en bok om honom.

Och jo, det var det väl. Lite oklart bara varför den delades nu, eftersom krönikan kom flera månader innan Guillou och Frigyes mötts i en morgonsoffa. Det är i och för sig fortfarande roligt att antyda hans skiftande åsikt även om man vet det, men texten delades som att den var ny – och det uttrycktes överraskning när delarna upptäckte att den inte var det, det är inte bara jag som gissar.

Det är ett ganska vanligt fenomen, faktiskt, att skadeglädjen borde vara en av sakerna som får delarna att fundera fem sekunder till innan de delar. Är det verkligen sannolikt att någon skulle skriva just den texten idag (och i det här fallet också om en nu ganska gammal bok)?

Är det för den delen sannolikt att folk motsäger sig själva, eller skriver krönikor och säger saker som verkar som att de helt missat de senaste fyra-fem åren?

Relaterat: Bluffarna avslöjas – men de bryr sig inte

Visst, folk kan vara korkade. De är det många gånger också. Men du vet vad de säger – om det verkar för bra för att vara sant…

Så kanske borde vi använda det som ett riktmärke. Om du känner hur fantastiskt nöjd du blir för att någon du inte gillar sagt något hycklande eller korkat, kolla en gång till att det inte är så att det egentligen bara handlar om internetspöken, väckta och utskickade med skadeglädjen som häxmästare.


Julia Skott är journalist, författare och krönikör på Internetworld. På Twitter är hon: @juliaskott


Missa inte nya Internetworldpodden - allt om veckans stora nätsnackisar. Lyssna på veckans avsnitt här:

Prenumerera på podden! Du hittar oss i iTunes och på Libsyn