Internetworld berättade häromdagen att försäkringsbolaget AIG har tagit fram en särskild försäkring för skador som uppkommer genom kränkningar på Internet. Försäkringen ersätter försäkringstagare bland annat med kostnader för att ”ta bort” länkningar till olagligt kränkande information och för att anlita ombud för att kunna väcka talan mot den som ansvarar för den brottsliga informationen. Jag och det institutet som jag företräder, Institutet för Juridik och Internet, har deltagit i framtagandet av produkten. Försäkringen har utsatts för en märklig kritik i Internetworld av Elza Dunkels, som kallar försäkringen för ”cynisk opportunism”. Min uppfattning är att Dunkels inte verkar förstå vilken funktion försäkringar spelar i en socialstat och att hon underminerar brottsoffers möjlighet till upprättelse och rättvisa.

Bakgrunden till att min ideella organisation bidragit i utvecklandet av denna försäkring är att vi under det senaste dryga året har varit i kontakt med hundratals offer för brott på nätet som inte fått något stöd av rättsväsendet. Många av dessa offer är rejält sargade av de kränkningar de utsatts för. Vissa har försökt ta livet av sig. Andra har fått sina liv påverkade i grunden. Trots det har inte rättsväsendet agerat. Det finns flera anledningar till det. Bevisläget, hur reglerna är utformade och prioriteringar är några förklaringar.

Rättsväsendet kan och kommer att vässas – såväl regelverket, som kompetensen och effektiviteten. Flera statliga utredningar har redan initierats. I praktiken kommer dock aldrig rättsväsendet kunna agera mot alla brott som sker på internet. Som en jämförelse kan nämnas att jag själv, enligt en uppskattning jag gjorde nyligen, utsätts för flera brott om dagen i digitala sammanhang. Lindriga brott, som inte påverkar mig så mycket (längre) men icke desto mindre: brott. Det är helt orealistiskt att tänka sig att polisen skulle utreda alla dessa brott och än mindre realistiskt att alla dessa brott skulle resultera i rättegångar. Det är heller inte den viktigaste rättvisefrågan i sammanhanget.

Vår inställning är att dessa offers möjlighet till upprättelse inte står att finna i straffrättens system, utan i civilrättens. Straffrätten – den del av juridiken där poliser utreder och åklagare åtalar – jobbar inte med upprättelse. Straffrätten sysslar med samhällets utkrävande av ansvar för brott. Civilrätten, däremot, är individens rätt till upprättelse genom kompensation från förövaren. Här gäller helt andra regler än i straffrätten: Beviskraven är ofta lägre, strukturen på processen är annorlunda. Skillnaden är att i civilrätten så är offret i fokus, medan i straffrätten det är gärningspersonens handlande som är centralt. Straffrättens rättviseprocesser drivs av tjänstemän som skattebetalarna bekostar. Civilrättens rättviseprocesser drivs av enskilda och ibland ombud som de själva bekostar. Litet förenklat.

För att människor ska kunna utkräva ansvar själva måste de känna till hur man gör och ha råd att ta risken. Det är därför som mitt institut engagerat oss i framtagandet av denna försäkring. Den öppnar upp möjligheten till rättvisa för brottsoffer. Försäkringen ger nämligen försäkringstagare en praktisk möjlighet att utkräva ansvar, att få upprättelse. Den uppgiften är inte och har aldrig varit statens. Den nu aktuella försäkringen tar vid där traditionella försäkringar slutar. Hemförsäkringen ger rätt till ersättning för kränkning vid t.ex. våldsbrott (överfallsskydd) och rätt till ersättning för anlitande av ombud vid tvister (rättsskydd). Denna nya försäkring öppnar för att även offer för kränkningar på internet skall kunna få ersättning genom att driva processer mot förövaren. Att civilrättens traditionella ansvarstänkande på detta sätt tar steget in i den digitala åldern är glädjande. Jag hoppas att andra försäkringsbolag följer efter och att på sikt försäkringsbranschen kommer till full insikt om att internet är en lika viktig plats för deras produkter som köttvärlden.

Dunkels håller inte med. Hon kallar försäkringen för ”cynisk opportunism”, och framhåller att det blir en ”kostnadsfråga om du kan skydda din familj mot dessa faror. Den som kan avvara 1200 kronor per år kan få ett visst skydd, som samhället rimligtvis borde kunna ge ändå”. De argument hon framför gäller egentligen för alla försäkringar som betalas av privatpersoner. Det är enbart den som har råd med en hemförsäkring som kan få tillgång till överfallsskyddet och ett rättsskydd. Men det finns en historielöshet bakom denna utskåpning av försäkringslösningar. Den svenska socialstaten vilar på ett sofistikerat samspel mellan sociala och privata försäkringar. Försäkringsbolagens produkter har skapat en grundtrygghet för enskilda som staten aldrig hade kunnat mäkta med själv. Trafikförsäkringen, hemförsäkringen, olycksfallsförsäkringar, reseförsäkringar.

För att ta till stora men inte överdrivna ord: Försäkringar byggde folkhemmet.

Men än mer förbryllande är att Dunkels verkar anse att det är statens uppgift att göra det som försäkringen täcker. Försäkringen ger alltså rätt till ersättning för kostnader för avindexering (här finns det anledning att påminna om EU-domstolens ganska färska dom mot Google som har en viktig betydelse i sammanhanget) och ombudshjälp i civilmål. Staten betalar inte mig för att driva tvistemål. Med undantag för den verksamhet som bedrivs av Barn- och Elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen och målsägandebiträden i samband med vissa brottmål är det inte staten som framställer mitt krav på skadestånd. Kanske skall den internetombudsman som Dunkels talar om få i uppgift att mer allmänt driva skadeståndsmål åt enskilda? Det är en tanke jag själv känner sympati för men inte ens som en utopisk möjlighet ser jag framför mig att en myndighet ska kunna ta sig an alla skadeståndsgrundande kränkningar på internet och utreda dessa för att sedan processa. Den enda realistiska möjligheten för ett enskilt offer att få rätt är således att driva målet själv. Och för det behöver alltså många hjälp.

Det är detta som är det viktigaste. Det finns ofta en defaitism i synen på brott mot människor på internet, att det inte är något som förtjänar att tas på allvar. Vi som har varit i kontakt med offer för hatkampanjer, hämndporr och nätmobbning vet att ord och bilder kan skada allvarligt. Det kan förstöra människor. Vi vet också att rättsväsendet aldrig kommer att kunna utreda och utkräva ansvar i alla dessa fall. Men det finns en annan väg. Det finns ett uråldrigt system som ger den enskilda makten att själv utkräva ansvar. Civilrätten. För att detta system ska fungera för vanligt folk, och inte bara för professorer eller rika människor, så behövs det dock ofta en försäkring som täcker kostnadsriskerna. Nu finns det en sådan försäkring. Därmed öppnas en första dörr för att föra in den traditionella synen på individuellt ansvarsutkrävande också vid digitalt skadevållande. Jag hade bara önskat att denna försäkring hade funnits och tecknats av några av de hundratals personer som vänt sig till mig under senaste året. Människor som känt sig maktlösa efter nedlagda förundersökningar (och den victimblaming som ofta kommer i kölvattnet av sådana beslut) och som på olika sätt ställt frågan: ”Är jag helt rättslös?” .

Mårten Schultz
Institutet för Juridik och Internet