I morse fel-mindes jag en diktrad av Göran Tunström, om vad som händer när en mor dör. Jag ville ha det till att när en mor dör stannar tiden till, vilket Tunström inte skrev. Men jag tänkte på den textraden jag trodde mig minnas, för att det finns människor som dör och gör att internet stannar till en stund. Vissa musiker, politiker, skådespelare.

I morse vaknade jag till nyheten att Robin Williams dött, och av allt att döma har han tagit sitt eget liv. Mitt flöde i alla kanaler fylldes av minnesord, av bilder och citat. Nästan alla har en relation till någon eller många av de roller han spelade under en fyrtioårig karriär – inklusive den som honom själv, som rolig och sprallig skrattmaskin. Han var aldrig hemlig om sina trasiga sidor, med sitt självdestruktiva beteende och sitt mörker, men det är lätt att glömma att någon som är rolig också kan vara sorgsen.

I morse fylldes mitt flöde också av uppmaningar om att be om hjälp, om att lyssna på och ta vara på sina närstående, om att komma ihåg att depression är en tyst och livsfarlig sjukdom. Och jag tänker på de som förhoppningsvis kan få se de budskapen, även om de kanske inte kan nå hela vägen fram. För det är en tyst och livsfarlig sjukdom just för att den så lätt nästlar sig in och ljuger för dig, talar om att du inte är värd hjälp, att det inte finns någon hjälp att få, att det vore bättre för alla om du inte fanns.

Relaterat: Vill du verkligen veta hur din kompis röstar?

Men när vi pratar om den, när vi sätter en lampa på den, kan det kanske åtminstone bli en liten liten kägla av ljus i ett stort mörker. Något att kanske kunna röra sig mot, när benen orkar röra sig någon liten stund. Det finns de som menar att det är farligt att prata om självmord, för att det kan inspirera eller tippa över den som är nära. Men samtidigt är det viktigt att prata om en sjukdom som stjäl så många liv, som berövar så många på mycket. Det är viktigt att inte tiga, att inte tro att det går att svälta ihjäl monstret genom att aldrig säga dess namn.

Och numera ger Twitter och Facebook och Tumblr och Instagram och alla andra kanaler oss möjligheten att sträcka ut händer till varandra, att förstärka signalen om att vi måste komma ihåg att mörkret kanske inte är där alltid alla dagar för evigt. Vi vågar, orkar, hinner säga saker som kanske annars inte hade kommit fram och nått ut. Och om tillräckligt många säger det kanske det hörs lite bättre, för den som annars inte riktigt hör.

Relaterat: Spelet där alla förhåller sig till döden

I morse påmindes vi om att ett stort leende inte betyder att allt är okej. I morse pratade vi tillsammans om en tyst lieman som stjäl år och dagar även innan han kanske stjäl liv. Vi pratade om hopp, om styrka och om stöd. Och även om jag ofta kan sucka åt kloka citat och överdesignade inspirationsbilder, så hoppas jag att någon som behöver det nås av budskapet. Att någon ser den lilla lilla käglan ljus, långt bort i mörkret.


Hit kan du vända dig för att få stöd vid depression: Karolinska Institutets lista över hjälplinjer.


Julia Skott är journalist, författare och krönikör på Internetworld. På Twitter är hon: @juliaskott