”Vote. Vote. Vote. Vote. Vote.” USA:s president Barack Obama var övertydlig i sitt budskap i ett tal i helgen inför mellanårsvalet till amerikanska representanthuset, senaten och guvernörsposter.

Han var inte ensam. Olika sociala medie-kanaler har de senaste veckorna fyllts av uppmaningar att gå och rösta. Kändisar av alla möjliga slag – även om de flesta av dem nog lutar mer åt vad åtminstone amerikaner skulle kalla ”vänster” – la ut bilder på sig själva där de höll i lappar med budskapet ”Go vote”. I många flöden kunde man hitta hänvisningar till de kvinnor som kämpat för allmän rösträtt och att man inte skulle glömma och vanhedra dem genom att strunta i att använda den.

Relaterat: När internet stannar till en stund

Det är självklart bara en känsla, och som alltid handlar det om bubblor och filter, men åtminstone i de amerikanska delarna av mina flöden – både på nyhets- och bloggsajter och bland mina vänner – kändes det som att det var mer röstningsuppmaningar än det varit vid tidigare val. Som så ofta handlar det mycket om demokrater som vet att det är deras väljare som ofta väljer att stanna hemma, och som såg många val och omröstningar där de riskerar att tappa beslutsrätt i viktiga frågor. Reproduktiva rättigheter, minimilöner, fackförbund, allt möjligt. Alltså: Uppmaningar i alla kanaler att gå och rösta, det är viktigare än någonsin, och så vidare.

Redan i våras reflekterade jag i en krönika här på Internetworld över det svenska kyrkovalet, där det rösthetsades något så ofantligt och valdeltagandet ändå i slutändan bara gick upp någon procent. Jag tänkte ungefär samma sak nu. Hjälper det egentligen så mycket att uppmana och försöka förklara vikten av en röst?

Mjä.

Mellanårsvalen i USA brukar ha strax över 40 procent valdeltagande (mot ungefär 55-60 procent valdeltagande i presidentvalen). När detta skrivs finns det ännu inga officiella färdiga siffror, men rapporter från enskilda stater tyder på att det ser ut ungefär som vanligt, med några som haft både något lägre och något högre siffror. (Det har dessutom rapporterats om problem med röstningsmaskinerna, främst i fattiga och icke-vita områden – vilka som av en händelse också är områden där Demokraterna har mer stöd. Märkligt.)

Relaterat: Vill du verkligen veta hur din kompis röstar?

Frågan är då hur man egentligen ska få folk till röstbåsen och –maskinerna. Det gör bevisligen inte så stor skillnad att försöka elda igång känslor på nätet – det högsta deltagandet de senaste fyrtio åren är 1982, långt innan Facebook, då det kom upp i hela 43 procent, fyra procentenheter mer än valen innan eller efter. (2010 var det 42 procent, så det handlar inte om några våldsamma fluktuationer.)

Cynikern inom mig säger att man får väl försöka använda alla medel för att visa på när en röst faktiskt kan göra skillnad. Som i Oregon, där marijuana legaliserats för privat bruk – mycket mer internetvänligt än vägunderhåll. Och roliga meme-bilder om knark behöver inte kosta de fyra miljarder dollar som ska ha lagts på kampanjande och valarbete i år.
Det kanske inte heller funkar. Men det kan väl inte funka sämre.