Jag har precis fått hjälp med lite renoveringar i mitt hem. Nu tänker jag gå till hantverkarna och ge dem ett brev och förklara att jag är jättenöjd, men att jag har ändrat mig om vårt avtal och tänker betala dem i kottar och fina teckningar. (Särskilt en med snögubbar på tycker jag blev bra, den är nog värd lite extra.)

Läs mer: Om män vore sociala nätverk

När jag har lämnat den här krönikan kommer jag att mejla till redaktören och meddela att jag vill ha tre gånger så mycket betalt för den som vi har kommit överens om.

Sedan ska jag ringa Skatteverket och säga att jag har blivit lite sugen på att åka på solsemester över jul, så om de kan skicka tillbaka kanske tio-femton tusen av årets skatt skulle det vara kalas. Ha det fint!

Rimligt? Nä. Inte direkt.

Men ungefär lika rimligt som att du skulle kunna tala om för Facebook i en status att alla saker du postar där är dina egna. Som att en sajt med över en miljard medlemmar skulle hålla koll på den enskilda användarens klipp-och-klistrande istället för att be dig klicka i eller ur en liten ruta? (Vilket är det som bjuds för alla deras andra inställningar.)

Mer: Julia Skott i Internetworldpodden

Och framför allt: Varför skulle du kunna förhandla bort ett eventuellt avtal om rättigheter, som du antagligen har godkänt genom att klicka i ”jag har läst” (för vem läser någonsin) eller åtminstone genom att faktiskt använda sajten, för att du i efterhand skriver NEJ FÖRRESTEN TJING PAX som en statusuppdatering? Det funkar aldrig så. Inte med hantverkare, inte med arbetsgivare, inte med Skatteverket och inte med Facebook.

Jag trodde att det här hade debunkats tillräckligt många gånger förra gången det gjorde ett antal varv på Facebook, för flera år sedan, men tydligen kan folk inte tänka själva. Det bästa är folk som skriver saker i stil med ”jag vet inte om jag tror att det här är på riktigt, men för säkerhets skull så”. Nej. Bara sluta. Tänk själv, i en halv sekund, och fråga någon smart typ som du litar på om du känner att du inte är helt säker.

Ja, det är problematiskt när vissa sajter bestämmer sig för att använda medlemmarnas innehåll på sätt som alla kanske inte håller med om, vilket händer med jämna mellanrum. Men det går inte att avtala bort det lite på egen hand genom att ställa sig och skrika att man inte vill.

Det enda riktigt roliga med den där jäkla statusen är att den hänvisar till att den hävdar personens rättigheter i enlighet med Bernkonventionen och Rom-stadgan. Bernkonventionen handlar om upphovsrätt för konstnärliga och litterära verk, så visst, gott så. Men Rom-stadgan är en stadga från 1998 – som handlar om att skapa en brottsmålsdomstol för att åtala folk för folkmord och krigsförbrytelser. Säga vad man vill om Facebook, och det finns mycket att säga om man vill, men något sådant har de vad jag vet faktiskt inte ägnat sig åt.

Det är nästan så att man undrar om någon har skapat den där drapan för att se om folk faktiskt kollar upp vad det är de skriver under på. Men en alltför väl förklädd satir kan hinna långt innan vettet hinner snöra på sig skorna.