No soup for you! gapar Larry Thomas i rollen som The Soup Nazi i ett klassiskt avsnitt av tv-serien Seinfeld. Den stackars neurotiske George får inget bröd till soppan och har mage att försynt påpeka detta. Som tack blir har portad på livstid från soppköket.

The Soup Nazi lagar mellersta Manhattans godaste soppor, men ställer hårda, för att inte säga fascistiska krav på sina kunder, därav hans öknamn (det har inget med politik att göra, för den som trodde det). Stå i kö på rätt sätt, håll fram jämna pengar, ställ inga frågor. George är helt knäckt, och tvingas börja anlita bulvaner för att kunna komma åt de flytande delikatesserna.

Under de senaste veckornas debatt om fildelning har det blivit allt mer uppenbart att film- och musikbranscherna har sina egna Soup Nazis. Vi såg en på tv: en filmregissör som envetet hävdade att hans kunder måste se hans filmer på bio. Vi läser om nätbutiker för musik som inte kan sälja till Sverige för att rättigheterna för vårt land inte lösts på rätt sätt. Vi hör om skivbolag som vägrar sänka royaltypriserna per såld låt, trots att sänkta priser bevisligen ökat försäljningen, hela sex gånger i Reals fall.
Överallt dessa Soup Nazis som vill styra och ställa över kunderna. Produkten ska säljas på just det här sättet och till just det här priset. En skiva ska kosta 189 kronor. En dvd-film ungefär lika mycket, men framför allt ska den börja säljas först långt efter biopremiären.

Vi lever i en marknadsekonomi där många betonar konsumenternas makt och rättigheter. I bransch efter bransch tvingas företagen anpassa sig efter kundernas krav. Kanske sänka priserna, erbjuda enklare produkter, eller bättre. Vill folk flyga för 199 kronor till London, men går med på att åka en och en halv timme ut på landet för att göra det och sedan äta sunkiga färdigmackor på flygplatsen - ja, då får de göra det. Sas och de andra jättarna tvingas anpassa sig, eller gå under. Vill vi hellre handla billig mat i stora köplador med dålig service än dyr mat i exklusiva affärer runt hörnet kan vi välja det också.

Men inom musik och film är det alltjämt producenterna som styr. Ställ dig i kön, bråka inte!
Annars: No soup for you!

Men för soppköket blir framgången kortvarig. Seinfelds vän Elaine hittar sopprecepten i en byrå och lägger ut dem på internet. I en oförglömlig scen läser hon upp dem högt för The Soup Nazi. Till slut ger han upp och flyttar tillbaka till Argentina.

Jag undrar vem som blir först med att hitta skivindustrins och filmbolagens hemliga recept.

Mikael Zackrisson, chefredaktör