En enda leverantör, en utopi?
Men hur kommer det här skiftet mot att vi i allt större utsträckning förlitar oss på strömmad media att förändra sättet vi konsumerar film och tv? En sak står klart – trots att leverantörerna gärna pratar om hur enkelt det är att använda just deras tjänst, är visionen om att kunna använda en enda leverantör för att kunna se alla filmer och tv-serier en utopi.
Som nämnts tidigare måste man i dag teckna abonnemang hos såväl Viaplay, Filmnet och Netflix för att täcka in samtliga sex stora Hollywoodbolag. Lägg därtill att det finns en uppsjö mindre bolag som inte täcks av dessa avtal, samt att avtalen endast i viss utsträckning täcker sändningsrättigheter till tv-serier, och du har en situation där du kanske även måste teckna ytterligare ett par abonnemang för att få tillgång till allt du vill se.
Och när det gäller svensk film och tv gäller andra avtal. Exempelvis har TV4-gruppen nyligen lanserat en ambitiös plattform där deras samtliga elva tv-kanaler kan ses via livestream, men den kostar ytterligare 99 kronor per månad. Och vill du addera möjligheten att följa all sport streamat från leverantörer som Cmore och Viaplay måste du endera teckna separata månadsabonnemang eller skaffa dyrare premiumvarianter av befintliga prenumerationer. Kostnaderna rinner snabbt iväg och plötsligt framstår talet om att vi kan se så mycket film och tv vi orkar för endast 79 kronor per månad i ett annat ljus.
Svårt att få överblick över marknaden
Kanske är det för den som kräver allt helt enkelt bättre att inte skaffa några abonnemang alls, och i stället förlita sig på styckesköpstjänster som Headweb och Voddler, där man betalar enbart för de tårtbitar man önskar och för inte hela buffén.
Kjell Häglund är en av Sveriges mest insatta kulturjournalister när det gäller film- och tv-tjänster och driver bland annat tv-sajten Weird Science. Han tycker att marknaden för den här typen av tjänster i nuläget är minst sagt svåröverskådlig och tvivlar på att genomsnittskonsumenten har möjlighet att förstå vilka skillnaderna är.
– Just nu pumpas det ut tjänster och jag har inte ens själv koll på vilka filmer som finns var. Och nu kommer mobil- och bredbandsoperatörerna in i det här också och ställer sig bakom ytterligare tjänster, så det blir bara värre, säger han.
En sådan ny tjänst är Comoyo, som är tänkt att vara både en abonnemangs- och styckesköpstjänst. Bakom denna står Telenor, som även äger Bredbandsbolaget som nu puffar för Comoyo på sin sajt. Tidigare hade Bredbandsbolaget ett samarbete med Voddler, som i sin tur numera har börjat jobba med mobiloperatören Tre.
En annan sak som är svår att få klarhet i är vilken bild- och ljudkvalitet som de olika streamingtjänsterna erbjuder. Informationen är ofta svår att hitta och presenteras luddigt. Samtliga streamingtjänster på den svenska marknaden anger att de erbjuder hd-upplösning åtminstone på delar av sitt utbud, men vad det innebär i praktiken och hur snabb internetuppkoppling man måste ha för att kunna ta del av den är inte uppenbart.
– Sedan beror det helt på vilken enhet man använder till tjänsterna också. Netflix säger till exempel att de är de enda som erbjuder surroundljud, men de är inte lika villiga att berätta att det inte gäller om man använder deras tjänst via datorn, utan bara om man tittar på filmerna genom deras app i exempelvis Playstation 3, säger Kjell Häglund.
Vad vill kunderna betala?
Marknaden för streamade filmtjänster är ännu långtifrån att konsolideras. Vem kommer att vinna? Troligen den som på något sätt kan se till att vi faktiskt får allt levererat till oss på ett enda bräde, utan krångel och till en rimlig kostnad.
– Jag kan personligen tänka mig att abonnera på tre-fyra sådana här tjänster och lägga några hundra kronor i månaden, men jag är ingen normalanvändare. Hur mycket är de vanliga kunderna villiga att betala? frågar Kjell Häglund.
