”Jag ville inte ha anställda, kontor och agenda”

”För två år sedan startade jag Rättviseförmedlingen. Efter en prisutdelning med tradigt skev könsfördelning bland prisutdelarna erbjöd jag min hjälp att hitta alternativ till nästa år. Därefter gick vi ut och firade. I dj-båset stod som vanligt en kille och som vanligt frågade jag nattklubbschefen varför. Han svarade att de gärna ville boka kvinnliga dj:s, men problemet var att det inte fanns några.

Stursk av champagne lovade jag att direkt på måndagen mejla över en lista med hundra tips.

Dagen efter registrerade jag sidan Rättviseförmedlingen på Facebook. Jag lade ut en efterlysning efter kvinnliga dj:s och gick ut till köket för att hämta en kopp te. När jag kom tillbaka till datorn en kort stund senare hade 200 personer redan gått med i gruppen och tipsen börjat strömma in. På måndagen kunde jag skicka en lista med 130 namn på kvinnliga dj:s till klubbar över hela Sverige.

Rättviseförmedlingenär ett ideellt, optimistiskt jämställdhetsprojekt som vill utmana stereotyper. I dag går de flesta företag och medier på rutin och vänder sig i åtta fall av till tio till manliga experter. I nyhetsmedier världen över har jag uppgifter på att det i dag är 76 procent män som kommer till tals och en sådan skev fördelning vill ju ingen ha.

I dag måste inte en direktör vara en man eller en sjuksköterska vara en kvinna. Ändå är det oftast den bild som reproduceras och därmed befäster uppfattningen om vem som bör göra vad. Det ­lättaste sättet att synliggöra de här skevheterna är att helt enkelt räkna.

Rättviseförmedlingens enkla sätt att komma till rätta med problemet är att tipsa om kompetenta personer. För de finns.

Sedan de sociala nätverken slog igenom har de funnits med i mitt arbete. När jag jobbade som pr-ansvarig på skivbolaget EMI fick jag upp ögonen för Myspace och jag älskade hur människor helt oberoende av demografi fick kontakt med varandra och nätverkade kring intressen och åsikter.

Därefter fick jag jobb på Myspace som nordisk pr-chef, där jag bland annat var kontaktperson för alla tusentals svenska band som hade Myspace-­sidor. När det nordiska kontoret lades ner i ett ­besparingsprogram registrerade jag min enskilda ­firma Frau.

Att bli pr-konsult var inget jag drömde om som liten, men nu har jag varit det halva mitt liv.

Två dagar i veckan sitter jag dessutom på reklambyrån Forsman & Bodenfors och får äran att jobba med pr kring deras kampanjer.

Min tid är uppdelad ungefär enligt den gamla goda tallriksmodellen, med olika bitar som fyller olika funktioner för helheten; kommersiellt, ­ideellt, politiskt, skojigt. Jag har haft tur som aldrig känt att det är tråkigt att gå till jobbet, men att vara talesperson för alla 30 000 rättviseförmedlare har ibland varit knivigt. Att ta plats och sticka ut hakan.

Det där att det kan kännas jobbigt att ta plats jobbade vi med i en kampanj som vi kallade Tacka ja. Den vanligaste motiveringen till att slentrianmässigt ge en man utrymmet som expert är att det saknas kvinnliga motsvarigheter. Den andra vanligaste förklaringen är att kvinnorna som tillfrågas oftare tackar nej. Vi ville undersöka om det var sant och i sådana fall vad vi behöver göra för att ändra på det. Att påstå att kvinnorna får skylla sig själva för att de inte kommer till tals är både slappt och okunnigt.

I dag har Rättviseförmedlingen vuxit och sprider sig över världen. I början stretade jag emot, jag ville inte ha anställda, kontor och agenda. Projektet skulle vara fritt och punkigt och jag ville ha rätten att göra vad jag ville med det. Men så började jag att missa bra chanser och insåg att jag var tvungen att tänka om och våga dela med mig av kontrollen till folk som kunde göra och tänka annorlunda än jag.

Rättviseförmedlingen rekryterade en vd och inredde ett litet kontor i centrala Stockholm. Snart öppnar ett kontor i Italien och i april öppnade ett kontor i Finland. De behöver naturligtvis inte fråga efter mitt tillstånd, men om jag kan hjälpa någon att undvika några av de misstag som jag själv gjorde i början ställer jag gärna upp.

Ta finansieringen som exempel. Det tog mig ett tag att inse att bara för att man gör någonting gott, som samtidigt gör nytta, betyder det inte att man ska göra det gratis. Därför försöker vi uppmuntra volontärerna att sätta ihop en budget innan de går vidare.

Rättviseförmedlingen i Sverige är finansierad fram till september 2012, sedan får vi se vad som händer.

2020 vill vi läggas ned. Om allt går efter planerna har vi då kommit så långt att Rättviseförmedlingen inte längre behövs.”

- Berättat för Amy Lagerman

Läs mer:
Han är enda svensken på Facebook i Silicon Valley
Hon ska leda musikbranschen mot framtiden