Svenskarna som bygger nät i Afrika

Vi sitter vid köksbordet i Louise Berthilsons och Alberto Escudero Pascuals villa i Åkersberga utanför Stockholm. Vi dricker kaffe, äter bullar och pratar om Afrika, internet och samhällsutveckling.

Louise Berthilson och Alberto Escudero Pascual är eldsjälar. De har vigt sina liv åt just det vi diskuterar. Under mer än ett decennium har de arbetat med att koppla upp och utbilda människor i länder som Uganda, Nigeria och Tanzania, ofta långt ute på landsbygden i byar som ännu inte hunnit dra ­nytta av storstädernas snabba utveckling.

Paret är övertygat om att internet kan spela en central roll i att hjälpa de mest utsatta platserna i världen att komma på fötter. Men finns det inte större problem att lösa först, undrar jag. På flera platser de nämner saknas både strömförsörjning och rent dricksvatten. Hur kan internetuppkopplingar då ens komma på tal?

Som svar börjar Louise Berthilson berätta om jordbruksstaden Kafanchan i centrala Nigeria, 200 kilometer från huvudstaden Abuja. Kafanchan är ungefär så långt från det moderna, uppkopplade samhället man kan komma. Någon fast telefoniförbindelse har aldrig dragits fram. Strömförsörjningen i byn fungerar bara ett par timmar om dagen.

Först 2005 nådde gsm-nätet till staden, men täckningen är så dålig att samtal knappt fungerar alls. Internet går bara att nå via satellit och en anslutning på en megabyte per sekund kostar drygt 12 000 kronor i månaden.

Louise Berthilson och Alberto Escudero Pascual­ reste till Kafanchan år 2007. På uppdrag av kanadensiska IDRC (International development research centre) skulle de tillsammans med frivilligorganisationen Fantsuam Foundation hjälpa lokalbefolkningen att koppla upp sig till internet. Solpaneler monterades upp för att garantera strömförsörjning. Telemaster byggdes för att ge trådlös täckning i hela staden. Fantsuam upprättade ett system med vouchers, så att vem som helst kunde köpa sig nätaccess via satellitförbindelsen. På så vis delades kostnaden och priset per mega­byte kunde pressas ned.

Ett par månader senare var Kafanchans två sjukhus, sparbank och hotell uppkopplade till nätet. Dessutom fick staden ett gemensamt internetkafé, dit vem som helst kunde bege sig för att låna en pc.

Det var när allt var på plats som de riktigt spännande sakerna hände, berättar Louise Berthilson. Det dröjde inte länge innan internetkaféet började erbjuda kurser i datorkunskap. Äldre personer betalade gärna yngre och mer datorvana för att lära sig. För de yngre innebar det affärsmöjlig­heter. För de äldre att en helt ny värld öppnade sig.

– En av läkarna i staden, en väldigt ansedd person, visste inte hur man använde en dator. I början tvingades han gå till internetkaféet och lämna ifrån sig sitt lösenord för att få hjälp, vilket var ­väldigt förödmjukande. Att få lära sig att göra det själv var enormt upplyftande för honom, säger Louise Berthilson.

Poängen, säger hon, är att om vi väntar med datorerna tills allt vatten är rent kommer Afrika aldrig att komma ikapp.

– Tekniken för med sig framtidstro. Det här är kunskaper som är nyttiga i nästan alla yrken.

Louise Berthilson och Alberto Escudero Pascual­ träffades på KTH i början av 2000-talet. De var båda forskare med inriktning på nätverksteknik och internetsäkerhet. Efter ett projekt för att bygga ett fibernätverk i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam bestämde de sig för att lämna den trygga forskningstillvaron i Stockholm.

– Som forskare är det lätt att fastna långt från verkligheten. Jag ville inte sitta i ett labb, jag ville ut på fältet, säger Alberto Escudero Pascual.

De sade upp sig, startade konsultföretaget IT46 och åkte tillbaka till Tanzania i jakt på jobb. Det första uppdraget kom från Sida och handlade om att översätta programsviten Openoffice till swahili. Därefter rullade förfrågningarna in. Paret reste till Zanzibar, Marocko, Sydafrika och Senegal för att hålla kurser om trådlösa nätverk. Bynätverk liknande det i Kafanchan drogs igång på ytterligare tre orter i Uganda.

För en svensk låter arbetsförhållandena Louise Berthilson och Alberto Escudero Pascual beskriver främmande. Veckolånga strömavbrott hörde till vardagen. Inte sällan brändes utrustningen sönder av kraftiga strömspikar eller blixtnedslag.

När vi pratar om arbetsmiljöfaror visar Louise Berthilson en bild på en jättelik krokodil vid ett ­lerigt vattenbryn, tagen ett par meter från några lerhyddor där ett par barnfamiljer levde.

– När prylar går sönder i Sverige köper man nytt. På landsbygden i Afrika är det inte så enkelt. Då får man försöka klara sig utan, säger Louise Berthilson.

Sedan ett par år tillbaka är paret involverat i ­Village Telco-projektet, med Ubuntugrundaren Mark Shuttleworth som en av huvudfinansiärerna. Något förenklat kan det beskrivas som ett sätt att snabbt och enkelt upprätta system för gratis telefonsamtal på platser som annars helt saknar nätverksförbindelser.

– Gratis telefoni är nästa steg när mobilnäten börjat byggas ut. Fattiga människor i Afrika gör av med en stor del av sina pengar på telefonsamtal, bara för att säga hej till sina vänner, säger Louise Berthilson.

Alberto Escudero Pascual och Louise Berthilson är långt ifrån ensamma att arbeta med teknikutveckling i Afrika. Varje år plöjs stora pengar ned i olika nät- och teknikrelaterade välgörenhetsprojekt på kontinenten. Det kanske mest kända är One laptop per child-projektet, som leds av internetprofilen Nicholas Negroponte med stöd från storföretag som Google, AMD och Ebay. Sedan 2007 tillverkar One laptop per child enkla och billiga bärbara datorer som är tänkta att användas för undervisning i fattiga länder. Mer än 2,4 miljoner maskiner har levererats till länder som Nigeria, Kenya och Rwanda.

Alberto Escudero Pascual är skeptisk till projektets långsiktiga effekter. Det vore farligt att tro att billiga datorer räcker för att Afrika ska komma ikapp, säger han.

– Det finns en tendens att försöka tjuvkoppla utvecklingen med en massa prylar, men sådana här saker tar tid. Frågan man borde ställa är inte vad det kostar att ge varje barn i Afrika en dator, utan hur mycket det skulle kosta att utbilda två eller tre hackare i varje by.

För att den tekniska utvecklingen ska vara meningsfull måste den byggas från grunden, säger ­Alberto Escudero Pascual. Då krävs inte bara ­billig hårdvara, utan även kunskap, utbildning och delaktighet.

– Teknik handlar inte om internetuppkopplingar. Det handlar om att lära sig hur saker fungerar. Annars får vi samhällen där folk lär sig att konsumera snarare än att skapa själva.